Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt talar för maktskifte

Annons

Noterar att det på sina håll – också i viss nordisk press nyligen – lyfts fram att de svenska socialdemokraternas ledare Stefan Löfven (nu tydligt i opinionsmätningarnas vinnarhål) saknar riksdagsplats och då, underförstått, skulle vara sämre skickad att leda Sverige efter valet i höst. En iakttagelse som nog knappast håller streck eftersom Löfven som person i förtroendemätning efter förtroendemätning nu seglat ikapp den rutinerade statsministern Fredrik Reinfeldt, M, som nu i dryga sju och ett halvt år regerat landet. Socialdemokraterna, och dess partiledare, sitter allt tydligare snarare i vinnarhålet och gapet mellan de två blocken, regeringens borgerliga fyrklöverallians respektive de rödgröna, nu är runt fjorton procentenheter till de rödgrönas fördel. Inte ens de tidigare triumfkortet framför andra, finansminister Anders Borg – också M-märkt och i avsaknad av en riksdagsplats – förmår längre väga upp detta växande förtroende- och opinionsgap eftersom socialdemokraterna under Löfvens och skuggfinansministern Magdalena Andersson sedan en tid tillbaka har minst lika stort förtroende som Borg och Reinfeldt i att sköta landet och dess ekonomi. I alla andra viktiga nyckelfrågor som jobben, välfärden, skolan (blir en nyckelfråga i valet) m fl har socialdemokraterna klart högre förtroendesiffror än moderaterna och den sittande alliansregeringen under Reinfeldts ledning. Det kan man konstatera utifrån bl a Novus sammanställning av de olika partisympatimätningarna i januari månad som Sveriges radio publicerade häromdagen. Begreppet vinnarhålet kommer, som bekant, från travet och anses vara den vilsamma position - till följd av lågt luftmotstånd - i innerspåret bakom ledarhästen. Men den som kan sin travsport vet att den positionen dock har den risken att man kan bli instängd och inte kommer ut i tid för att hinna först till mållinjen. Men just nu ser väl, menar olika opinionsanalytiker, den risken vara liten för Stefan Löfven och socialdemokraternas del med dess runt 33,7 procent i samlat opinionsstöd. En klart högre siffra än i senaste riksdagsvalet (2010) och så där dryga 8 procent mer än moderaterna och med ett par av allianspartierna – (C) Krist.dem – klart under 4 procentspärren för representation i kommande riksdag och totalt ett 14 procentigt gap mot den rödgröna sidan. Så det ser allt annat än ljust ut för ett omval för Reinfeldt och hans allians. Och särskilt som också det näst största regeringspartiet, folkpartiet, tappar – inte minst på skolfrågan – och nu harvar runt på så där dryga 6 procent i opinionsstöd medan de två oppositionspartierna Vänstern och De gröna båda också växer och nu båda har runt 9 till nästan 10 procent i opinionsstöd. Därför är gapet så historiskt stort som runt 14 procent till socialdemokraternas och de rödgrönas fördel när sju och en halv månad återstår till valdagen.

Det riktigt allvarliga och oroande för Reinfeldt och hans allians utsikter att vinna ett omval är alltså det faktum att Novus i sin sammanvägda sammanställning att två av partierna – C och KD - riskerar att hamna utanför riksdagen och de återstående två – M och FP - av de fyra regeringspartierna bara skulle få 30,6 procent i stöd, alltså klart mindre än socialdemokraterna ensamma (ligger ju nu på 33,7 procent i stöd). Står sig detta – med vissa mindre förändringar – också på valdagen som blir det Stefan Löfven, S, och inte Fredrik Reinfeldt som bildar nästa svenska regering. Socialdemokraterna och Miljöpartier ensamma – utan Västerpartiets runt 9 procent i stöd - får i nuläget tillsammans 43,5 procent i stöd mot runt 37,6 procent för samtliga fyra regeringspartier ihop (och bortsett då ifrån om C och KD nu sedan med sina resp. 3,5 proc. i stöd ens kommer in i nya riksdagen).

Så läget för Reinfeldt och hans allians är dystrare än i de båda tidigare valen. Och med fortsatt hög arbetslöshet på runt 8 procent öppet arbetslösa, växande problem om misstro med regeringens skolpolitik (drabbar särskilt FP men också M), missnöje med en allt sämre fungerande järnväg (= för låga satsningar på underhåll och investeringar i infrastrukturen), missnöje med sjukvården och äldreomsorgen och att allt fler väljare som tycker att det är viktigare med ökade resurser till bättre skola, välfärd och olika jobbsatsningar än ytterligare skattesänkningar så förefaller nu Reinfeldt och hans regering få respass i höstens riksdagsval.   

Men åter till detta med S och positionen i vinnarhålet. Risken för Löfven och socialdemokraterna att bli instängd i vinnarhålet ligger för socialdemokraterna i att partiets ledning – i någon slags riskminimeringstaktik – kan komma att inta en position som framstår som alltför utslätade och mittenliggande för stora delar av partiets stora och viktiga väljargrupper att somliga inte känner sig motiverade nog att gå och rösta. Den kritiken/missnöjet finns i Löfvens parti mot att partiets ledning – visserligen motvilligt men dock- har accepterat också den senaste femte jobbskattesänkningen på 12 miljarder kr eftersom kritikerna menar att de miljarderna skulle behövas för att finansiera partiets förbättringar och reformförslag när det gäller skolan, äldreomsorgen och olika jobbskapande program.

Vänsterpartiets tydliga motstånd – och som har stöd långt in i även den borgerliga väljarkåren - mot vinster i välfärden sätter också press på särskilt socialdemokraterna vad gäller driftformer och att ta ut skattebetalda vinster och utdelningar ur privata företag verksamma inom skolans och äldreomsorgen. acceptabla vinstnivåer i välfärden. Och från miljöpartiets sida pressar man på Löfven och socialdemokraterna för ökad tydlighet vad gäller en tydligare politik för energi- och klimatomställningen. Allt medan Reinfeldt och hans borgerliga allians försöker pressa Löfven och socialdemokraterna med att skrämmas med att en röst på Löfvens parti blir en röst för att V-ledaren Jonas Sjöstedt och andra vänsterpartister som statsråd i Löfvens regering. De har ju hittills aldrig ingått i någon svensk regering i motsats till vad som gäller för motsvarande partier i Danmark, Norge och Finland. Men möjligen blir det så nu efter valet i september.

 Hur det sedan går med den verkliga svarta jokern i svensk politik, det högerpopulistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna, SD, återstår att se. Just nu växer SD inte utan verkar ha stagnerat på något under 9 procent i stöd och med nuvarande opinionsläge för de både alternativen lär det bli svårt för SD att nå det tungan på vågen-läge och SD och dess ledare Jimmie Åkesson gärna vill ha i kommande riksdag. I nu sittande riksdag röstar SD i nio fall av tio med Reinfeldts borgerliga allians. Det säger nog en del om var det partiet i grunden står, trots att man gärna utåt vill ge intryck av att man är en oberoende, egen (populistisk) kraft i Sveriges riksdag.

Och slutsatsen av allt detta? Det lutar allt starkare mot ett maktskifte i Sverige i kommande riksdagsval i september. Och då med socialdemokraternas Stefan Löfven som ny statsminister i Rosenbad. Och ska vi då gissa att åtminstone ett par, tre av Reinfeldt-alliansens partier då kanske redan året därefter byter partiledare!? Kanske rent av alla fyra?

 

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från riksdag och regeringskansli m m 

 

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel