Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt eskalerar ju nu

Det är så mörkt. Och vi vet det; detta är tiden när vi borde förpuppas.

Annons

Nu ska vi vila. Nu ska vi sova. Eller, vi kanske inte riktigt vet det längre.

Allt eskalerar ju nu. Höstens alla omärkliga ökningar av tempo, krav och måsten. Ny start för olika projekt, speciellt på olika arbetsplatser. Det kanske till och med ska omorganiseras, eller dras ner, eller åkas på kick off för dem som har råd.

Vi var lite nervarvade efter semestern, men nu ska vi upp på hästen igen.

Men jag minns vad moffen sade: när hösten kommer är det vila. Nu tänder vi ljus. Nu ska jag jobba lite med händerna, fast i mindre skala än annars.

Så sov han och momma längre. De klev inte upp så tidigt. De gick inte ut och satte fart. Istället satt morfar och karvade på ett eller annat ämne som han hämtat vid precis rätt tidpunkt i skogen, sommaren innan. Kanske en björkknöl, den kunde bli en bra salladsskål. Eller gran till en slev. Och i de rådande könsrollsmönstren jobbade mormor med tyg, trasor, stickningsprojekt. Men morfar stickade också. Det hade han lärt sig på sjön, den korta tid han varit där. Och det var inget konstigt med det.

Jag vet, de var pensionerade bönder vid det tillfället. De hade utsträckta strängar av tid som de roade sig med. Någon kom förbi. Alltid oanmäld. Det var ofta grannen som ville prata politik och uppröras över den rådande tidsandan.

(Och detta var sent 70-tal så ni kan föreställa er hur mycket spektakulärt det fanns att yvas över!) Eller någon annan oanmäld i närmiljön som bara ville prata bort en stund. Uträckta strängar av tid. Så var det

Min tanke nu är att det har vi ju alla.

Vi har de här dagarna som är våra liv. Och jag upplever väldigt starkt att människor nu har mycket svårare än min morfar att leva i rytm med årstiden. Ja, jag vet, han levde i en annan tid. Men vad är det som hindrar oss alla från att minnas de bra delarna med bondesamhället?

De bra delarna var inte att gå upp klockan 4 på morgonen och jobba ett par timmar med att bygga stenrösen ur mager jord Innan man gick in i föuset och tog hand om kraka. De bra delarna var inte att man tvättade i isvatten nere i sjön eller att man skulle bli vid sin läst.

De bra delarna var det som moffen förde vidare till mig: vila nu, det är mörkt. Du är gjord för att högprestera ibland, och vila ibland. Nu är tid för umgänge och återhämtning.

Där jag bor (i Stockholm) kan ingen komma förbi spontant. De har en fet kalender som alltid är fulltecknad och om man ska äta middag eller bara umgås ska det planeras lååång tid i förskott.

Ja, kalla mig bonnläpp om ni vill, men jag vägrar. Jag har ju ingen aning om det är läge för umgänge om tre veckor. Jag vet bara att jag gärna vill umgås just nu. Så jag har ett litet uppfostringsprojekt igång med vännerna. (Eller de vet det redan: Katti kommer alltid med spontana middagsinbjudningar eller svarar spontant på deras.)

Mitt liv är för oväntat för att inordnas i en almanacka!

Vem vet .., jag kanske måste sitta och tälja ikväll. Bara så.

GVi har de här dagarna som är våra liv. Och jag upplever väldigt starkt att människor nu har mycket svårare än min morfar att leva i rytm med årstiden.

Mer läsning

Annons