Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi skulle bli berömda

När vi var 18 kändes 20 rätt okej. Man fick i alla fall friheten att själv välja när det var dags för en flaska Tirnave eller Beyaz. När vi var 18 kändes 30 fullkomligt uteslutet. Så gammal skulle man väl ändå inte bli.

Annons

Skorvig och möglig. Allt som var kul var redan gjort. Efter 30 var det parmiddagar och ungar. Inte i vår värld. Vi skulle alltid sitta på Törners och dricka påtår och dra djupa halsbloss på de Princecigaretter, som man på den tiden kunde köpa var som helst. Även om man inte var myndig. Visserligen gick tiden mycket långsammare på den tiden. Men det blev fredag och det blev lördag. De dagar som gjorde det värt att stiga upp annars i veckan.

Vi diskuterade våra drömmar samtidigt som innehållet i kopparna blev kallt. Vi skulle göra det, vi skulle bli det och inte en gång tänkte vi väl ens tanken att vi en dag skulle bli 40. Redan 30 var totalt oöverstigligt. Inte mycket av det vi vävde ihop inom de rökiga caféväggarna, blev till verklighet. Ingen av oss blev den popstjärna vi borde bli – för fanns det nån rättvisa var det vår tur. Vi skulle bli berömda. Inte bara på Nyhedens skola i Krokom eller på högstadiet i Svenstavik. Nej, vi skulle vara uppmärksammade i Sundsvall, Borås och Stockholm.

Men livet kom ikapp och sånt som vi aldrig ens pratade om. Barn och fruar och sånt bara blev. Och plötsligt kändes ett dygnet-runt-caféliv jävligt barnsligt. Nu när man hade barn och fru hade man ju fått ett nytt perspektiv. Sånt som var viktigt där i replokaler och på krogar kändes oerhört avlägset. Med gränslöst tålamod kunde man ha överseende med yngre vänner som förklarade hur häftigt det varit på den och den krogen, festen, konserten. Avslagna trumpinnar, inga pengar och bakfyllor kändes fjuttigt och totalt ointressant jämfört med böjveckseksem och kolik.

Åren gick och plötsligt kändes inte 40 så orimligt gammalt. Äldste grabben skulle vara tio och man hade lagt på sig lite radhusrondör. Parmiddagar kändes frestande. Kul att göra något annat än att bara sitta i den där kokongen som kallades familj. P4 blev en radiokanal som kändes som klippt och skuren och alltid kände man någon som fick sin önskan uppfylld i ”Radiograttis”.

Det styng av avundsjuka mot de kamrater som hade lyckats, blivit läkare och advokater blev allt mer urtvättat. Man var rätt nöjd nu när det såg ut som om ungarna blivit rätt välanpassade och hade fått justa värderingar (alltså samma som mina).

Kompisgängets konturer hade sedan länge blivit väldigt löst i konturerna. Tonåren hade seglat iväg långt ut på glömskans hav. Vad var viktigt? Vad tyckte man om på den tiden då en bakishamburgare på Huvva uppe vid En liten röd var nyckeln till ett bra liv? Nu i veckan fyller en av dem jag delade tonåren med 50, och det kanske är för att klockan snart klämtar för mig som man börjar fundera på den gamla – inte nödvändigtvis goda – tiden. Grattis, Muppi.

Mer läsning

Annons