Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi måste säga stopp

Man kan nog säga att jag är hemmafru nu. Ni vet, sköter barn och hushåll. Och häromdagen ställde jag mig, i sann husmoderlig anda, för att stryka kläder framför teven. Det blir minst tråkigt så.

Annons

Klockan var strax efter fem på eftermiddagen och på TV4 gick ett program som hette The Doctors. I studion fanns en akutläkarhunk, en assnygg gynekolog, en hemtrevlig barnläkare och en smilfinkig plastikkirurg. Jag tror att de är Dr Phils adepter, och det här programmet hade i princip samma upplägg som hans show. Experter och gäster på scenen, idel applåderande publik runtomkring.

En av diskussionerna handlade om plastikkirurgi på barn. Alltså inte av det rekonstruerande slaget, utan rena skönhetsoperationer. På plats fanns nämligen en familj vars tjocka dotter vid tolv års ålder tjatat om att få fettsuga sig. Befängt, jag vet.

Men hoppsansa, när hon var tretton drog familjen till Mexiko för att uppfylla hennes dröm. Skrev jag förresten att hon var tretton? Tretton! Nu hade hon fyllt fjorton, var lite smalare än förr och satt tillsammans med sina föräldrar och försvarade hela historien i internationell teve. Tack och lov fördömde samtliga tevedoktorer operationen, så flickans föräldrar fick det kämpigt när det skulle motivera det hela.
Mamma och pappa Fettsugning älskar säkert sin dotter och handlade förmodligen på det vis de trodde var riktigt, men ändå – att fettsuga en trettonåring ... suck. När akutläkarhunken, tillika programledaren, frågade vad fjortonåringen ville bli när hon blev stor svarade hon något i stil med; "Skådespelerska, eller modell. Jag vill se ut som Pamela Andersson eller Dolly Parton. Jag gillar deras utseende".

Hellooo Mom and Dad! Här har ni en dotter som just kommit in i tonåren, hennes högsta dröm är att operera sig till oigenkännlighet, silikonpattsblondinerna är hennes husgudar och ni bara hejar på. Hjälp! Att låta skönhetsoperera sitt barn är extremt, men tyvärr är den här typen av eftersträvan ingen ovanlighet. Utseendefixeringen kryper allt lägre i åldrarna och jag frågar mig varför. Kan det inte vara så att det är vi vuxna, vi föräldrar, som måste sätta stopp. Det går inte att skylla på skola, på media, på grupptryck. Om varje enskild familj fyller sina barn till brädden med trygghet, självkänsla och kärlek istället för att ha dem som små troféer, tror jag att man kan komma en bit på vägen.

När jag sitter och skriver det här ligger min lilla dotter Majken bredvid och sover. Nu är hon bara 10 veckor men dag kommer också hon att fylla tretton. Jag hoppas innerligt att hon då fyller sitt liv med lek, kompishäng, hockey eller så. Inte med oro över att vara för ful. För tjock. För fel. För inget barn är fel. Det är bara vi vuxna som är lite dumma i huvudet.

Mer läsning

Annons