Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem äger ditt liv?

Det självklara svaret på frågan: Vem äger mitt liv? lyder: Jag själv och ingen annan. Men riktigt så enkelt är det inte.

Annons

Tänk att du ligger som ett vårdpaket på sjukhuset med slangar, sonder, dropp, kateter, hjärt- och lungmaskiner. Chansen att återvända till ett liv värt namnet är minimal. Vem äger då ditt liv?

Vi lever i en tid när en människokropp med konstgjorda medel kan hållas vid liv snart sagt hur länge som helst. Om patienten själv inte kan avgöra om vegeterandet är människovärdigt, vem fattar då beslutet om patientens död? Läkarna, familjen, försäkringsbolaget? Det finns många perspektiv på en människas hädanfärd; religiösa, filosofiska, etiska, juridiska, ja till och med skattemässiga.

Det lilla alplandet Schweiz upplever sedan ett par år en veritabel dödsturism. I kliniker som Dignitas och Exit tas varje år cirka 400 patienter av daga, en tredjedel är utlänningar, de flesta från Storbritannien där straffet är 14 års fängelse för att hjälpa någon över till den andra sidan.

En dödsbehandling i Schweiz kostar mellan 4 000 och 7 000 euro, i det högre priset är all included alltså liktransport hem eller begravning på ort och ställe. Dignitas har en medlemsklubb, eller vad den ska kallas, på 6 000 personer, Exit har hela 70 000 medlemmar som alla betalar en årlig avgift. Alltså, en omfattande nekrobusiness.

Nu börjar schweiziska politiker att dra öronen åt sig eller ska man säga; få ont i kistan. De vill skärpa lagen för eutanasi (dödshjälp) eftersom landet allt mer börjar betraktas som en arvtagare till Hitlertyskland med dess utrotningspolitik.

Det lagförslag som parlamentet ska granska handlar om att två av varandra oberoende läkare ska kunna intyga att patienten lider av en obotlig sjukdom som inom loppet av ett par månader leder till döden. Dessutom ska en psykiatriker undersöka att patienten verkligen vill utsättas för dödshjälp, att beslutet inte fattats i hastigt mod, under påtryckning från familjen eller att patienten inte lider av psykiska problem.

Kritikerna av den nya lagen – dit hör, föga överraskande, framför allt självmordklinikerna – varnar för att självmordskandidater i stället slänger sig framför tåg eller dör i arrangerade bilolyckor. Och då handlar det om metoder att dö långt borta från självmordkliniken Dignitas bestickande motto: Lev värdigt, dö värdigt.

Schweiz och Sverige är två helt olika länder även om det förekommer att vi blandas ihop i internationella sammanhang. Kanske kan det som sker i alprepubliken påverka debatten i Sverige? Vi hör och läser nästan dagligen att det i vårt land finns alldeles för många gamlingar, att det finns alltför få unga som kan, eller vill, ta hand om de gamla. I ett sådant samhällsklimat föreligger en uppenbar risk för att eutanasi (dödshjälp) kan manipuleras fram. Frågan måste kunna ställas: om patient och läkare är överens, bör då samhället hindra en barmhärtighetsakt, ett dödande av medkänsla? Upp med handen den som vill svara på den frågan.

Jag skräms av människor med enkla och sturska svar på den oerhört komplicerade frågan om rätten till ens liv. Jag har en moster som för ett par år sedan låg så länge i koma att läkarna frågade familjen om de ändå inte skulle stänga av apparaturen. Då började min moster att vinka med tårna, vaknade sakteligen upp - och lever nu ett fullvärdigt liv.

GJag skräms av människor med enkla och sturska svar på den oerhört komplicerade frågan om rätten till ens liv.

Mer läsning

Annons