Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vardagen med ett litet barn är magisk

Sitter på bussen på väg hem när jag får samtalet från Länstidningens redaktion.

Annons

Jag har missat deadline för just precis den här krönikan, med råge dessutom och det hela är ytterst pinsamt.

I lurarna surrar ett spännande avsnitt av P3 Dokumentär men jag måste stänga av. Måste få ro att tänka. Och tankarna vandrar som vanligt iväg mot henne, den där lilla, som bor med oss sedan snart ett och ett halvt år tillbaka.

Lillungen, Majsan, Smulan. Vår dotter. Och tankarna rör sig kring det magiska i hur en person, på så kort tid, går från ett hjälplöst litet knyte till en kommunikativ, envis varelse som kan äta och ta på sig mössan själv.

Hade en aning om att det här med barn skulle vara fantastiskt men att det dessutom skulle visa sig vara kul, alltså urkul på riktigt så att man skrattar, det upptäckte jag först när jag väl blev förälder.

Här hemma har 2700 gnyende små gram blivit till en stabbig liten typ som närmar sig metern med stormsteg. Magiskt, som sagt.

Nytt perspektiv. Ibland, när vi sitter där på golvet i barnrummet och lägger pussel, ser jag saker ur ett annat perspektiv, bokstavligen alltså. Blicken möter rumpor och knäveck och man kan omöjligt nå saker högt upp. Och så tänker jag att det är så här hon ser världen. Måste vara lite ensamt där nere, och… drar det inte lite vid golvet? Och så tänker jag att hon förstår så mycket, men kan säga så lite och kan inte låta bli att förundras över hennes tålamod. För även om orden inte alltid finns där så vill hon ju berätta saker för oss.

Hon rabblar långa haranger medan hennes far och jag står där som två fågelholkar. Vad menar hon? Vi säger att vi inte förstår och hon drar samma harang en gång till. Och en gång till. Och igen, med precis samma tonfall och entusiasm försöker hon få över oss på sin planhalva. Häng med nu, fatta vad jag säger.

Hon kan upprepa samma sak tio gånger, lika glad varje gång och inte ens lite irriterad över att de två idioterna (läs hennes föräldrar) inte förstår ett jota. Vilket tålamod. Och hon är smart, för när hon väl inser att vi inte fattar drar hon till med en ny taktik, kroppsspråket.

Hon har, till exempel, med orden kugge (kudde), ja och nä samt ett målande kroppsspråk lyckats förklara att hon ville byta kudde i sängen.

Hon kan liksom säga allt, det är bara lite krångligt. Det är en otroligt mäktig känsla att kunna prata med sitt barn, otroligt mäktigt att få komma in i hennes tankevärld.

Surjämte. Hon kan redan många ord, säkert femtio stycken, och hon lär sig fler varje dag. Ett av de nyare uttrycken är fy huun, bra att kunna när man är halvjämte och vill sura lite. Det låter roligt men varmast blir mitt hjärta blir när hon ser mig i ögonen och säger ätta dej. Ja, jag älskar dig också Majken.

Mer läsning

Annons