Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tradition en stötesten

Det var så enkelt. Då i min ungdom för nu ganska länge sedan (fast inte riktigt så avlägsen som mina barn inbillar sig). Då löd stridsropet Skit i traditionerna! efter en roman av den danske författaren Leif Panduro.

Annons

Det gamla skulle bort eftersom det var murket och otidsenligt. Det skulle rivas för att få luft och ljus. Och skulle någon tradition bevaras måste den vara ett alternativ till den traditionella. Typ Alternativ jul med A-lagare. Eller Alternativ schlagerfestival med Tommy Körberg.

Traditioner har alltid och i alla familjer varit en stötesten. Mossiga föräldrar ställs mot revolterande barn och ungdomar. Att just far ska sätta upp julstjärnan i granen är ingenting annat än ett uttryck för patriarkatets dominans. Att mamman gör midsommarkransen är ytterligare ett bevis på kvinnoförtryck. Nej låt mamma sätta upp Betlehemsstjärnan och låt pappa försöka hitta lika många vackra ängsblommor.

Rent språkligt betyder tradition (av latinets traditio) överlämnande, det som överlämnas. Det är alltså något som går i arv från generation till generation. I detta finns en inbyggd fara, traditionen blir förstelning, märkliga myter, ytliga gester, abrakadabra. Det gäller både kristna högtider och de numera pinsamt glesa leden i 1-majtågen.

De som vill hålla fast vid traditionerna blir patetiska figurer, reaktionära typer som tappat fotfästet i samtiden. Samtidigt är traditionens uppgift att höja sig över tidsandan. Och likt förbaskat måste traditioner, torg och byggnader förändras. Jag fattar till exempel inte hur någon kan tycka att den sluttande exercisplan som heter Stortorget i Östersund är värd att överlämnas till kommande generationer. Jag får inte in i mitt arma huvud hur någon kan tycka att Länsförsäkringars glaskub är ful.

I stället för att kasta bort gamla traditioner kan man låna traditioner från andra kulturer och länder. Jag är personligen väldigt förtjust i det judiska begravningssättet. Graven ska inte vårdas och pyntas med blommor utan sakta sjunka ner i den jord vi alla är kommen från. Besökare på judiska gravplatser vet att man ska ha med sig en sten som läggs på graven, ett symboliskt sätt att hjälpa den döde att färdas till andra trakter. När det inte längre finns någonting kvar av grav och gravsten är den döde oåterkalleligt i jorden.

På de judiska gravplatserna – kyrkogård är helt fel ord i judiska sammanhang – behöver man inte göra upp med kyrkogårdsförvaltningen att man köpt sig från vården 30, 40 eller 50 år framåt. Den katolska traditionen att vårda, städa och pynta gravplatsen noggrannare och oftare än våningen där hemma har jag däremot svårare för. Traditioner irriterar.

I vår familj vårdar vi en rysk tradition att inför en resa inte störta ut till bilen eller rusa till tåget utan att först sitta ner någon minut – för eftertanke, för att känna glädjen och vemodet med resan.

Däremot har jag svårt för dagens stora högtid: Halloween. Jo, jag känner till kärnan i traditionen men allt det amerikanska med dödskallar och trams gör mig matt. USA framkallar vinterkräksjuka hos mig. Speciellt i dessa dagar då det amerikanska presidentvalet äntligen är över efter att i ett års tid ha tvingats notera varenda fjärt som kommit från kandidaterna. Om jag får välja barnupptåg så öppnar jag hellre dörren för påskkärringar än halloweenungar.

Mer läsning

Annons