Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverige som rädslans epicentrum

Annons

Varje år efter min semester i Sverige brukar jag i Polen vaccinera mig mot influensa. Så också denna höst. Jag frågade sjuksköterskan: Tycker ni – i Polen duar man inte främmande personer – att jag också bör vaccinera mig mot svininfluensan? Hon tittade på mig med ögon stora som tefat: – Varför då, risken är ju minimal att drabbas av svininfluensan. Dessutom är det ett väldigt dyrt vaccin.

Jag blev minst sagt förvånad. Efter två månader i Sverige var jag kraftigt påverkad av alla larmrapporter att svininfluensan snart är var mans influensa. Jag var i Sverige också rörd till tårar över statens omsorg om medborgarnas hälsa med gratis sprutor till alla, gärna två för säkerhetens, och ekonomins, skull. Här i Polen är det annorlunda. Ingen pratar om svininfluensa och trots att jag dagligen läser tre polska dagstidningar är artiklar om den upphaussade influensan mer sällsynta än snöfall i juli.

Det är då frustrationen infinner sig. Vem ska jag lita på? Vilket land gör den mest nyktra bedömningen? Sverige är överlägset Polen inom många områden, från att lägga pannan i djupa veck till att plocka upp hundbajs, men vem bedömer panepidemier bäst?

Jag tänkte och tänkte, och sedan klarnade det. Jag litar på den polska bedömningen. Hemma i Sverige är vi så rädda. Svenne Svensson är rädd för vargen, rädd för att inte ha de rätta åsikterna, rädd att förlora jobbet, rädd för att inte vara tillräckligt smal, rädd för att folk inte tycker om en, rädd för döden, rädd för livet. Det är ingen måtta på rädslan, man blir riktigt förskräckt av all denna hariga rädsla som jag inte märker i andra länder. Frågan är om inte det inbäddade Sverige är rädslans epicentrum.

Rädda människor är varken handlingskraftiga eller rationella. Räddhågsna personer stryker omkring i tillvaron som slagna hundar. Rädda människor förlitar sig inte på den egna kraften; staten, landstinget eller kommunen förväntas komma med lösningen. Rädda människor tänker inte själva och transporteras bäst i vadderade påsar.

Kanske hänger all denna rädsla ihop med att folk tror på journalisternas verklighetsbeskrivningar. Två aktuella fall. Själv är jag övertygad om att läkarna vid Astrid Lindgrens barnsjukhus inte dödat något spädbarn. Jag vägrar också tro att polisen i Göteborg mördat en yngling. Svenska läkare och poliser sysslar nämligen inte med sånt. Däremot inträffar felbedömningar och olyckor, men det är något helt annat än att medvetet beröva någon livet.

Möjligtvis kommer all svensk rädsla av det överdrivna läsandet av kriminallitteratur. Våldsbrotten minskar stadigt i Sverige men antalet deckarförfattare ökar oroväckande mycket. Ett par av dem är läsvärda, som Håkan Nesser, men majoriteten är ordbehandlaremarodörer som har skrivit fler böcker än de har läst.

Sanslösa verklighetsbeskrivningar av journalister och verklighetsfrämmande kriminalhistorier av deckarförfattare plus lite dåliga tider, ja det är klart då att folk blir skrajsna. Men kom ihåg, som det så klokt heter: Det är lågkonjunktur när arbetslösheten stiger, det är depression när din granne blir varslad och det är kris när du själv fått gå.

Och där är vi ännu inte. Och inte har du fått svininfluensa. Alltså finns det ingen anledning till den lamslående rädslan. Dessutom kan du, trots påståenden i massmedia, visst vägra att ta vaccinationen.

GKanske hänger all denna rädsla ihop med att folk tror på journalisternas verklighets- beskrivningar.

Mer läsning

Annons