Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snö kommer inte längre uppifrån

När jag var liten var jag grym på skidåkning. Jag blev Odenslundsskolans mästare på 500 meter klassisk stil. I spåret fanns ingenting som kunde distrahera mig.

Annons

Segerdiplomet har överlevt alla flyttar och finns fortfarande på ett väl synligt ställe. Jag har för mig att det inte fanns speciella diplom för skidlöpare utan bragden är dokumenterad på ett diplom som egentligen användes för att harangera elever som kunde simma 200 meter. Det fanns alltså dåligt med diplom på den tiden.

Något det däremot fanns gott om var snö. Alla de 500 slitsamma metrarna var inbäddade i vit sagosnö och ända tills för några veckor sedan trodde jag att snö var en absolut nödvändighet för skidtävlingar. Men jag var helt enkelt felunderrättad. Behövs det snö ska man inte längre be till vädergudarna, istället ska man be till motorns gud. Ja, alltså så att man får igång traktorn.

Snö kommer inte längre uppifrån. Numera gräver man upp snö ur marken. Kan man inte genomföra tex en världscuptävling i skidskytte beror det alltså inte längre på pissigt väder. Istället har det att göra med dålig planering. Man har varit för sent ute. Men även om det ligger en sträng snö precis där skidåkarna ska färdas, så ser det för jävligt tråkigt ut. Grått, trist. Lite som Östtyskland.

Jag tar upp lite idrottsliga spörsmål i dag eftersom jag börjat träna. Det lät väl rätt flaschigt. Ok då. Jag har cyklat motionscykel i en kvart.
Det här hände sig i tisdags men ännu i helgen kände jag att muskler jag aldrig ens reflekterat över gjort myteri. Det är klart. Kroppsdelar som legat i träda i 25 år som plötsligt måste göra nytta blir så klart förbannade. Tänk själva, att ha sovit i 25 år och sedan bli tvingad att göra nåt, utan ens så mycket som en kopp kaffe innan. Klart att de slog bakut.

Varje dag när jag går till jobbet passerar jag en bokhandel. Julklappsböcker, -papper, -rosetter, och -snören slåss om den bästa exponeringen. Men det var ingen iögonenfallande som fångade min uppmärksamhet.

Som LT:s insändarredaktör sedan urminnes tider har jag då och då stött på uttrycket IVPA (I Väntan På Ambulans). Främst har norra Jämtlands räddningsförbund skrivit inlägg om IVPA. I korthet går det ut på att om man blir dålig på glesbygden ska nån sjukvårdkunnig komma och hålla ställningarna tills ambulansen dyker upp. Nån som hållit ställningarna skulle man under sin tid som småbarnsförälder på julafton ha haft. Tjatiga ungar som var tredje sekund frågar om tomten är på ingång.

Det ska ätas, kollas Kalle Anka och drickas kaffe. Klart att ungarna blir otåliga. Men jag såg räddningen på bokhandeln. En påse med bokmärken, sagor, korsord och andra kul grejer när saknaden efter klapparna sätter in. Man skulle kunna tro att räddningsförbundet varit med om att utforma och namnge grejerna eftersom anrättningen kallas IVPT – I Väntan På Tomten. Självklart en räddning i julnöden.

Mer läsning

Annons