Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sinnessjuk semester

Annons

I går träffade jag en kvinnlig granne i den sena augustisolens sken. Under den nästan barnsligt blå himlen packade hon dödsföraktande hinkar och matsäckskorg i bilen.

Tro det den som vill. Hon var inte det minsta skräckslagen trots att hon var på väg rätt ut i skogen för att plocka bär. Ska man tro länets jägare är det bäst att se till att få testamentet bevittnat innan man vrider om startnyckeln. Att åka till skogen i dessa dagar tyder endera på dåligt omdöme eller att man vill befinna sig i dödens gränsland.

Hur kunde hon så obekymrad förbereda sig för en trevlig dag i skogen? Visste hon inte vilka faror som lurar i stort sett bakom varje gran? Hur kan man handskas så vårdslöst med det enda liv man har? Jag var tvungen att fråga.

Min far jagade älg under 50 år och såg aldrig ens ett hårstrå av en björn, sa hon.

Men hur kan det stämma? Varje dag läser man om uppoffrande jägare som riskerar liv, lem och familj för att frälsa oss andra från skogens verklige Mike Tyson. Den obeskrivligt dreglande och blodtörstiga best som finns omnämnd i den gamla barnklassikern Mors lilla Olle en sång som klingar oerhört falskt i skenet av de senaste årens björninvasion. Jag har skrivit det förr, jägarna är inte nöjda förrän skogen står där som Rotenonbehandlad och tom på vilt. Härom veckan gick ripjägarna i taket. Den senaste inventeringen visade på få ripor och att fortsatt jakt skulle riskera ripstammens framtid. Ramaskri och de inbitna skyllde bristen på ripor på fjället på odugliga hundar. Vi som inte tar vårt ansvar och tar livet av lodjur, björnar, rådjur, ripor, älgar och vargar vet inte vad vi ska tro.

Jag har haft den mest sinnessjuka semester man kan tänka sig. Jag har tagit ledigt på måndagar, med följd att jag har blivit så dagvill att jag knappt vet vilket år det är. Grundfakta: I 30 år har jag börjat jobba igen på måndagar efter helgen. På en tidning jobbar man alltid framåt. På torsdagen jobbar man till exempel med fredagens produkt. Alla parametrar för en monumental dagvillhet finns där och det är visserligen skönt att ha långa helger, men trots det har jag svårt att motivera andra än mina värsta ovänner att prova samma semesterplan.

Att dagens epistel kan verka lite ostrukturerad får jag skylla dels på semesterplaneringen, dels på att det är tio år sedan jag hade sommarlov i skrivandet. Men nu är det höst, om några dagar fyller jag så nära 50 det går att komma. Jag har ingen sådan där 50-årskris som jag vet många börjar lida av samtidigt som de fyller 35. Det är ingen mening att bry sig. 50 blir man vare sig man vill eller inte. Dessutom har jag bekanta som passerat gränsen och överlevt. Det finns nog hopp.

Mer läsning

Annons