Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så minns Olle Ulriksfors fångvårdsanstalt

/
  • ”Här har jag inte varit på 30 år”, säger Olle Damander och tittar ut genom det gamla vakttornet i Ulriksfors.
  • På snickeriet tillverkade fångarna hus. Flera av husen på Pumphusgatan i Strömsund är tillverkade av fångar som avtjänade sin tid på Ulriksforsanstalten.
  • Det gamla väveriet som blev fångvårdsanstalt. Mellan 1957 och 1979 var det hade fängelset i Ulriksfors plats för 132 interner. Under sommartid kunde det ibland till och med vara 150 fångar.
  • En översiktsbild över anstalten i Ulriksfors. I dag är det företaget Itella som huserar i själva huvudbyggnaden.

Det fanns en tid då fångarna spelade skjortan av fotbollslaget i Strömsund.

En gång misslyckades tre fångar att rymma och kom tillbaka i centralvaktens kostymer.

Under en period studerade fångar och Strömsundsbor till svetsare, svarvare och fräsare inne på anstalten.

Kommer den här tiden tillbaka?

Svar nej.

I år är det 30 år sedan fångvårdsanstalten i Ulriksfors blev nedlagd.

LT har hängt med vaktkonstapeln Olle Damander, 83, och pratat gamla minnen.

Annons

Olle Damander vandrar utanför den gamla fångvårdsanstalten i Ulriksfors. På den tiden som det var fängelse, mellan 1957 och 1979, arbetade han som vårdare.

– Vi hade många kändisar på fängelset, bland annat ”Harpo” och en olympisk guldmedaljör, säger han.

I dag är fortfarande fängelsebyggnaden en viktig arbetsplats i Strömsund. Här huserar numera företaget Itella.

Men låt oss backa bandet. Till en tid då det såg mörkt ut för samhället Ulriksfors.

Året var 1955.

Väveriet hade bestämt sig för att stänga av maskinerna, låsa dörren och aldrig mer återvända.

Textilfabriken sysselsatte 180 personer och var en stor arbetsplats. Från kommunens sida gjorde man allt för att hitta en ny industriverksamhet för lokalerna. Alla ansträngningar gick åt pipan tills det att kom ett förslag om att göra om fabriken till en fångvårds- anstalt. De flesta som hade arbetat på väveriet flyttade söderut och för kommunen innebar det att skatteunderlaget sjönk kraftigt.

Nu såg kommunen sin chans att få tillbaka en del av de förlorade jobben. Tanken var att internerna skulle sysselsättas med att tillverka hus för Kronan och Vattenfalls räkning. Det skulle i sin tur leda till större orderportfåtölj för ortens sågverk. Däremot var man tvungen att bygga om fabriken till en kostnad på drygt 2,6 miljoner kronor.

Det hade Fångvårdens byggnadskommitté räknat ut. Men det var inte alla som gillade idén om ett fängelse i Ulriksfors. Fångvårdsstyrelsen var negativa och dömde ut förslaget. Efter det följde en följetong.

Vissa var för bygget – andra var helt emot. Men så kom beslutet i riksdagen. I Strömsund var oron stor och man hoppades givetvis på ett nytt fängelse.

Förslaget, eller propositionen, klubbades igenom mars 1957. Samma år som det blev klart med ett nytt fängelse arbetade Strömsundsbon Olle Damander som linjearbetare. Han var trött på att åka runt som en rallare och sökte arbete på fångvårdsanstalten. Några dagar efter att han skickade an-sökan fick han jobb som vaktkonstapel. På 60-talet ändrade de namnet på yrket till vårdare.

– Det skulle vara lite finare, säger Olle och lutar sig tillbaka i soffan.

1 oktober 1957 transporterades de första fångarna till Ulriksfors. Först året efter blev huvudbyggnaden klar.

– Jag kommer ihåg att det var 1 maj som jag gick mitt första pass inne på anstalten. Jag var 31 år då. Jag hade mycket sämre lön som fångvårdare jämfört med linje- arbetare.

På den tiden tjänade Olle Damander 926 kronor i månaden. Eller lönegrad nio som det så vackert kallades för.

Det var många bland allmänheten som var skeptiska till fängelset. Fast det ändrades snabbt när anstalten väl drog i gång.

– När det var fullt utbyggt var det ju nästan 90 personer som hämtade sin månadslön där.

Totalt hade anstalten, som var en öppen anstalt, plats för 132 fångar – under sommartid kunde det ibland till och med vara 150 fångar.

På dagarna arbetade fångarna inne på snickeriet med att tillverka hus eller så var de ute i skogen och högg timmer.

En del fick hjälpa till att diska tallrikar och bestick hos husmor.

– Flera av husen som är byggda efter Pumphusgatan är byggda av fångar. På vintern kunde det vara över 60 interner som arbetade inne i snickeriet.

Var det många rymningar?

– Ja, det var det. Speciellt på sommaren. Men de kom aldrig så långt. De var inte bekanta med omgivningen. En gång, i mars månad, var det tre personer som rymde och for efter älven i Ulriksfors. De stal en båt och rodde över till andra sidan. Efter det skjutsade man iväg båten. De visste bara inte att de var på en ö som hette Kvisselön.

Hur var det att arbeta på ett fängelse?

– Det var som ett vanligt arbete, säger Olle Damander.

På 70-talet blev det ordentligt pådrag vid anstalten i Ulriksfors.

Kvällstidningarna var på plats när Jan Svensson, mer känd som artisten ”Harpo”, skulle sitta av ett fängelsestraff för att han vägrat göra militärtjänsten.

– Han kom med tåg när han skulle ställa in sig. Men han blev bara kvar några dagar innan han förflyttades till Härnösand. Vi hade många kändisar på fängelset och det vara alla typer av yrkesgrupper.

Mer än så vill inte Damander avslöja. Han har skrivit på en tystnadsplikt som gäller i 70 år.

När LT tar med Olle Damander till den gamla fångvårdsanstalten i Ulriksfors berättar han att det är 30 år sedan han var där.

Den 30 juni 1979 lades fängelset ned. De fångar som fanns kvar på anstalten skjutsades vidare till Härnösand.

– Det fanns planer på att bygga moderna paviljonger. Det fanns ritningar. Vad som gjorde att det inte blev något, det vet jag inte.

För de anställda var det en chock när det blev klart att fängelset inte skulle finnas kvar.

Och snabbt gick det.

Efter nyår 1979 låste man igen en av våningarna. Olle Damander arbetade i 22 år på fängelset i Ulriksfors. I dag är det endast fem-sex personer, som har arbetat lika länge på anstalten, och är i livet.

Var du aldrig rädd i jobbet som vårdare?

– Ja, det var en gång när de hade smugglat in en låda med Smirnoff. Då blev det en stökig natt. Vi fick kalla på polisen och jag fick själv en fläskläpp. Då var jag lite rädd.

Det fanns två typer av isoleringsceller för de stökiga fångarna. En som var en vanlig isoleringscell och en där man också band fast fången med spännband.

Under tiden fängelset i Ulriksfors fanns inträffade inga allvarliga händelser.

– Det var ett snällt fängelse. Tillsammans med AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen) utbildade vi svarvare, fräsare och svetsare. Dit kom även civila och gick samma utbildning som fångarna. Det hade ju aldrig gått i dag, säger Olle Damander.

Mer läsning

Annons