Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Resan gav syster och bror

/
  • ”Man måste ha med sig någon, det är hårt att vara där själv, det är en sådan extrem fattigdom. Många är beväpnade och det massor med stympade människor” säger Mats om sin resa till Etiopien.
  • Under den 70 mil långa bilresan till Mats födelseby var de tvungna att filtrera bensinen genom en strumpa när de tankade.
  • Här är Mats i byn Moraboko. Människorna i byn som ligger ungefär 30 mil från gränsen till Sudan lever på att odla kaffe, bönor och khat.”Jag tror att de är relativt självförsörjande”, säger Mats.
  • Mats väntar på sin syster.”Hela dagen var overklig. Jag var torr  i munnen och hade en märklig hjärtklappning”, säger Mats.
  • Syskonen samlade för en bild. ”De var så små inte alls särskilt lika mig, även om jag kunde känna igen vissa drag” säger Mats som står längst till höger på bilden.
  • Mats Larsson och hans mamma Carin Wåhlström på plats i Fagerdal.

Mats Larsson kom till Jämtland när han var två år och växte upp i Strömsunds kommun. I somras åkte han till Etiopien för att se om det gick att hitta någon som kände till något om hans adoption.

– Under åren hade jag inte trott att det fanns så mycket att hitta, säger Mats Larsson.

Men i sin födelseby träffade han fem farbröder, en syster, en bror, tre kusiner och åtta syskonbarn.

Annons

En månad hade Mats Larsson tänkt tillbringa i Etiopien, då hoppades han att han skulle ha träffat någon ur sin släkt eller någon som hade varit inblandad i hans adoption.

– För mig var det ett äventyr, en nyfikenhetsgrej. Jag såg det mest som att jag skulle åka på semester till Etiopien, säger Mats.

Att hans föräldrar var döda visste han, men det kunde ju finnas någon annan släkting eller någon som visste något om de två år Mats tillbringade i Etiopien innan han kom till sina svenska föräldrar.

– Min tanke var att åka dit på semester och se landet, men innan jag åkte så sökte jag efter människor som varit inblandade i min adoption, det fanns väldigt få namn på dokumenten, men det fanns namn på en präst, berättar Mats Larsson.

Mindes Mats. Prästens namn dök upp i en artikel som en svensk präst hade skrivit och Mats kontaktade den svenske prästen som kunde tipsa Mats om hur han skulle gå till väga för att leta rätt på prästen i Etiopien.

– När vi var i Addis Abeba ordnade vi en tolk och en taxichaufför och åkte till den stadsdel där prästens kyrka fanns. Det är så märkligt, men när vi kom fram stod det en kvinna utanför kyrkan och det visade sig vara dottern till prästen jag sökte.

Prästen som hade hunnit bli 90 år tog emot i sitt hem.

– Han var inte alls uppstressad som vi utan helt lugn, berättar Mats.

Mats och den dåvarande flickvännen var mest nyfikna på om det gick att åka till byn där Mats fötts 40 år tidigare. Inga problem, enligt prästen i Addis Abeba.

– Det finns en kille i församlingen som kommer från din by, svarade prästen.

Mats blev naturligtvis väldigt överraskad över hur smidigt allting gick, han hade ju föreställt sig att det skulle vara svårt, kanske omöjligt, att hitta någon som visste något om hans adoption. När församlingsmedlemmen fick höra Mats etiopiska efternamn, visade det sig att han att han hört talas om Mats.

– Trots att han var yngre än jag hade han hört talas om mig, jag var det enda barnet som adopterats från byn.

Stort firande. Byn där Mats föddes och där det finns släktingar ligger långt från Addis Abeba, det skulle krävas två dagars resa på dåliga vägar i riktning mot Sudan.

– Det var som om det var Jesu tid, folk i långa tygstycken som vallade sina getter, berättar Mats.

En bil fixades, en engelsktalande tolk och församlingsmedlemmen som inte varit hem till sin by på åtta år följde också med. Efter två dagar i bil stannar chauffören.

– Det var grönt av bönstjälkar, det gick inte att se byn. Så jag upplevde det som att vi stannat i ingenstans, berättar Mats.

Mats får vänta vid bilen medan de andra går för att se om hans bror är hemma.

De hade alltså färdats 70 mil och åkt bil i två dagar utan att egentligen veta om det skulle gå att träffa någon av Mats släktingar.

– Min bror är hemma, och vi får komma till hans hydda, berättar Mats.

Det blir stort firande i byn, salut med k-pist och en massa prat. Mats bror bor kvar i hyddan där Mats föddes för 40 år sedan.

– Väl inne i hyddan får jag veta att jag har en syster i en annan by.

Med jeepen kör de så långt vägen når, sedan springer några av Mats nyfunna kusiner och hämtar systern och en av hennes söner. Mats står för andra gången samma dag vid en fyrhjulsdriven jeep och väntar på släktingar han aldrig tidigare träffat.

– Det var nästan ännu mer speciellt än att träffa min bror. Hon var nog chockad och tittade mest ner i marken. Jag var helt torr i munnen och hade tunnelseende, berättar Mats.

Hysterisk släktträff. Sedan blir det något Mats beskriver som en ”hysterisk släktträff” där det bes böner, filmas, fotograferas och frågas.

– Jag visste att mina föräldrar var döda, men undrade naturligtvis hur mina syskon hade klarat sig.

Det visar sig att Mats föräldrar hade dött i tyfus.

– Jag hade alltid trott att de dog av svält, säger Mats.

I byn finns också en man som varit kompis med Mats pappa.

– Han berättar att min pappa insåg att situationen var ohållbar och eftersom han redan hade tre andra barn och inte skulle kunna försörja även mig gick han till den här prästen som jag träffat i Addis Abeba, berättar Mats.

Vad tänkte du när du fick höra det?

– Jag tänkte att jag hade haft en himla tur.

Prästen hade tagit med Mats till en klinik på en större ort, där fanns en svensk sjuksköterska som tog hand om Mats. När Mats föräldrar hade fått kontakt med den svenska kliniken fick de höra att det kommit in en pojke som var ett halvår och att han var undernärd, men kanske skulle repa sig. Och när Mats var två år kom han till sina svenska föräldrar i Strömsund.

– Jag hade inte trott att jag skulle kunna hitta så mycket i Etiopien som jag gjorde, säger Mats. Jag trodde att det hade varit en svältkatastrof och att många skulle vara döda.

En dag tillbringade Mats Larsson med sina nyfunna släktingar.

– Det tog flera veckor att smälta, när vi kom tillbaka till Addis Abeba var jag helt slut och gick och drog i en vecka. När vi var där tror jag inte att jag tog in så mycket. När jag hade lugnat ner mig kunde jag njuta på ett helt annat sätt.

Resan gjorde skillnad. Nu har det gått ett halvår sedan Mats kom hem från resan till Etiopien och han har fått distans både till resan och till det faktum att hans familj utökats med massor av personer.

– Det har inte förändrat mitt liv, men det har gjort mig stabilare, lite tryggare, lite stadigare. När folk har frågat förut så har jag inte vetat, men nu vet jag.

Han beskriver det som att resan förändrat allt, men samtidigt ingenting,

– Jag har ju inte vetat något annat, så jag skulle säga att det är först efteråt man märker skillnad.

I framtiden vet Mats inte riktigt vilken kontakt han kommer att ha med sina syskon. Kanske åker han dit igen och han har skickat lite pengar.

– Min riktiga släkt finns i Jämtland, det här är något annat, säger Mats Larsson.

Mer läsning

Annons