Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Premiär enbart i kalsonger

Annons

Jag hör till de där tråkiga stackarna som inte tror på någonting. Inte tomtar, Storsjöodjur eller utomjordingar. Inte andar, gengångare och schamaner. Inte flygande tefat, Gud eller Loch Ness-monstret. Vissa skulle säkert kalla det inget annat än extremt inkokt. Men jag tror inte på sådant som jag inte har sett. Visserligen är grisvirus för små för att se, men att jag kommer att bli sjuk av dessa är jag övertygad om.

Jag har till och med köpt en sådan där bärbar liten flaska handsprit som man ska ta upp om man har blivit utsatt för något äckligt. Till exempel ledstänger, dörrhandtag, offentliga toaletter och andra människor. De hostar, nyser och bär sig allmänt åt som vandrande influensautbrott. När en sådan närkontakt skett tar jag bara upp min lilla flaska, skvätter ut några droppar virusgift, gnider in det i händerna, och vips. Jag är odödlig. Det mesta jag ägnar dagen åt går ut på att ta strypgrepp på de små krypen.

Jag har gjort ett stort avsteg från det där trista det innebär att stöta ifrån sig allt alternativt. Alternativ medicin och annan läkekonst. Jag har köpt en spikmatta. Jag såg i tidningen att en sådan inte är nyttig för något annat än tillverkarens bankbok, men när det gäller spikmattor är det inte så lätt att avfärda. Någonting händer ju.

Även dem mest hårdhudade får ont som fan de första minuterna på mattan. Det gör verkligen skitont. Men där är ungefär som leverbiff. När man väl tagit sig igenom det där första stadiet så gör det gott. Jag har tillbringat en bra stund på spikarna den här helgen. Ryggen ser inte klok ut när man lättar. Röd och full av hål. Men på något konstigt sätt gör den här varianten av det medeltida tortyrverktyget Järnjungfrun att man känner sig rätt bra. Men mattan är så grymt vass att det gäller att ta det försiktigt. Eftersom jag lider av en sjukdom som leder till avsevärt försämrad balans är umgänget med mattan ganska riskabelt. Nåldynan på golvet.

Med bar överkropp, endast iförd kalsonger skulle jag begå premiären. Redskapet låg stilla på golvet med de 6 000 sylvassa taggarna riktade upp mot min lekamen. Inledningsfasen gick över förväntan. Ganska graciöst förberedde jag ryggen för den smärta den skulle utsättas för innan endorfinerna börjar komma till hjälp. Det var bara det att jag borde ha förberett rumpan på en riktig chock.

Nästan nere på spikmattan tappade jag balansen och landade handlöst på ni förstår vad. Det kändes som om 3 000 stelkrampssprutor samtidigt hade placerats i mitt sittfläsk. Det var nära att min historia med mattan slutade innan den egentligen hade börjat, men den fick en ny chans. Med hjälp av en god vän kom jag lugnt och skönt ner med ryggen först. Visst gjorde det ont från början, men när arméer av endorfiner trätt i aktion var det skönt. Riktigt skönt. Z

Mer läsning

Annons