Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Osvuret är bäst

Om jag så blir tusen år kommer jag aldrig att glömma den där kalla, soliga vårdagen för massor av år sedan. Hettan mot kinderna, skräcken av att ha satt igång något som man inte kan kontrollera, något som helt enkelt går åt helvete.

Annons

Jag och Johan skulle inte jävlas med någon. Vi hade bara otur. Väderleksrapporten hade säkert varnat för att det var torrt i markerna, men vad bryr sig två små grabbar med häxpipor och tändstickor i täckjackans fickor om det?

Jag kan ännu efter flera decennier höra sirenerna och den inre röst som skrek att det bästa vi kunde göra var att kuta hem till mamma eftersom det ändå var kört.

När man är liten är nästan alltid flykten det bästa man kan göra, man kan inte överblicka konsekvenserna. Därför tycker jag så synd om ”smågrabbarna” som gjorde att min gamla skola, Lövsta, brann.

Johan och jag startade ”bara” en skogsbrand. Visserligen hade den kunnat utveckla sig till något riktigt elände. Men vi hade mer tur än olycksbröderna i Lövsta. Vinden var gynnsam den där dagen. Elden spred sig aldrig fram till bostadshusen.

Men tanken har funnits där under alla år. Vad hade hänt om inte vinden varit gynnsam? Vad hade hänt om elden krupit fram till husen där jag och Johan bodde? Vad hade hänt om elden inte hade nöjt sig med att sluka Mjälle kulle?

Våra föräldrar försökte trösta oss och påpeka att ingen människa hade råkat illa ut. Men det spelade ingen roll vad de sa. Den bild jag och Johan hade på våra näthinnor var hur snabbt allt kunde gå. Från att ha varit en liten låga som det bara var att stampa död på, till ett fullvuxet monster som ingen fot i världen kunde betvinga.

Sen sist vi hördes av har det hunnit bli ett nytt år och än så länge har jag lyckts hålla nyårslöftet som jag avgav dyrt och heligt (nåja) på nyårsaftonen. 2009 ska bli ett år utan godis. Den sega råtta som lyckas smita in i min mun ska inte finnas. Men eftersom det nya året är så nytt har jag inte ännu hunnit dra upp riktlinjerna för hur jag ska förhålla mig till kaffebröd. Därför kändes det inte så konstigt att gå på konditori och både inhandla och äta upp en kanellängd i lördags.

Inga råttor, men gärna vetebröd. Än så länge. Jag känner att jag måste göra upp reglerna såhär på det nya året. Eftersom jag inte är ett under av karaktär kan mitt dagtingande mycket väl sluta med en regel som bannlyser både sega och mindre sega råttor, men godkänner allt gott kaffebröd jag kommer att ställas inför under det kommande året. Men man är ju inte en sämre karl än att man kan ändra sig.

Osvuret är bäst.

Mer läsning

Annons