Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Obegripligt regionstjat

Annons

Besparingarna på hundratals miljoner inom landstinget borde sysselsätta politikerna på heltid. Dessa nedskärningar är av en dignitet så de omfattar varenda människa i länet. Men det som ger mest eko är en fråga som ter sig fullkomligt ointressant för alla utom för de närmast sörjande. Centerns landstingsråd tycker att sossarnas motsvarighet har fel och vice versa.

När jag var i tonåren gjorde vi oss lustiga över fältbiologer som var beredda att gå i döden för att rädda livhanken på en sötvattensmärla i Ändsjön på Frösön. Landstingets regionfundamentalister representerar den nya tidens fältisar. De ägnar sig med liv och lust åt något som är i det närmaste totalt obegripligt för andra människor. Skillnaden mellan fältbiologer och landstingspolitiker är förmodligen finansieringen. När biologerna räddar märlor och skräddare ombesörjs det med medlemsavgifter och eventuellt ett kommunalt aktivitetsbidrag.

Den sinnessjukt ointressanta regiondebatten finansieras med pengar som du och jag säkert hellre skulle lägga på sjukvård. Oavsett vilka regioner de lyckas kriga sig fram till är det dessutom högst osäkert hur framtiden blir. Jag har för mig att moderaterna – som enligt opinionsmätningar får allt mer att säga till om – inte alls vill ha några landsting kvar. Men förmodligen känner de som lägger en massa tid på det här att det är en jätteviktig fråga att bestämma till vilken region Frostviken och Liden utanför Sundsvall ska höra. Jag tror att folk skiter i vad de hör till så länge det finns en doktor på rimligt avstånd.

Det skulle vara intressant att se någon redogörelse över vad regiondiskussionerna kostat/kostar. Förmodligen ligger prislappen på motsvarande ett antal höftledsoperationer.

Jag hade ju egentligen tänkt berätta att jag var på loppmarknad i går och de enda fynd jag gjorde var snygga, men något för små strumpor. Men pengarna gick till en skolklass om sålde för att få råd med en skolresa så inkomsterna kom säkert bättre till pass än vad strumporna gjorde. Men jag ska nog lyckas kränga dem på mig.

Gunnar Hökmark, moderat, 56 år. Jens Nilsson, socialdemokrat, 61 år.

Sören Wibe, ordförande junilistan, 62 år. Håkan Larsson, centern, 59 år. Marit Paulsen, folkpartiet, är ju inte heller direkt någon teen queen. Men här är några av kandidaterna till EU-parlamentet.

Jag är motståndare till åldersdiskriminering. Jag börjar otroligt nog själv närma mig 50. Men jag tror att de progressiva idéer som behövs för att föra Europa framåt slutat spira i min och kandidaternas ålder. EU-parlamentet får inte bli något slags förvaltande gubbakvarium – typ ett politikernas Clas Ohlson – och en reträttplats för åldrande politiker som börjat spela ut sin roll. Att väljarnas alternativ känns moderna som gamla ödleskinn kanske är en förklaring till orsaken till att ytterst få bryr sig om EU-valet den 10, förlåt 8, förlåt 7 juni.

Mer läsning

Annons