Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu kommer Eiras bok om den fruktansvärda bilolyckan

/
  • – Jag ser inte bara livet från den mörka eller ljusa sidan. Det finns mycket emellan också, små positiva saker i vardagen som gör att vi mår bättre, säger Eira Kunze Nilsson som i dag berättar om den svåra trafikolyckan hon var med om för 13 år sedan.I dagarna kommer hennes bok ut som handlar om olyckan och tiden efteråt.
  • Häftet på 80 sidor inspirerade Eira att fortsätta med att skriva en bok. Den kommer ut i handeln inom en snar framtid.
  • Smällen blev fruktansvärd och Eira satt fastklämd i vraket över en timme. Hon förlorade två liter blod under den tiden. Räddningstjänsten trodde att de skulle behöva kapa hennes ben för att få loss henne.Foto: Jan Luthman
  • Smällen blev så våldsam att långtradaren välte ner i diket.Foto: Jan Luthman
  • Eira fick rehabilitering i flera månader på Solliden i Östersund efter olyckan. Den här bilden är därifrån.Det finns däremot inga bilder från Umeå.– Eftersom det var osäkert om jag skulle överleva så togs det inga bilder där, säger hon.
  • Det var här det hände, någon kilometer från bron i Litsnäset. Under snöstormen som var den dagen kom långtradaren och Eiras bil för nära varann och Eira körde in i sidan på långtradarens front.
– Jag har bara varit här en gång tidigare efter olyckan, säger hon.
  • Fotografering har blivit en stor hobby för Eira.– Jag har fått flera bilder publicerade i Expressen, förklarar hon.
  • Två cd-skivor har Eira Kunze Nilsson spelat in, men hon är för blyg för att sjunga offentligt.– Det kanske blir någon gång framöver, säger hon.

– Mitt öde var beslutet jag tog i Krokomsrondellen den här februaridagen 1997. Hade jag valt en annan väg hem till Strömsund hade mitt liv nog sett helt annorlunda ut.

Så börjar Eira Kunze Nilsson berätta om den svåra olycka som förändrade hennes liv för tretton år sedan. I dagarna kommer också hennes bok ut som handlar om den tuffa vägen tillbaka.

Annons

– Eftersom jag tror på ödet och att allting är förutbestämt så är det ingen mening med att gå och gräma sig. Nu är livet som det är och det är ingenting att göra något åt, säger hon.

Det var den nionde februari 1997 som Eira Kunze Nilsson sa hej till sin pappa i Tångeråsen och satte sig i sin vita Volvo för att åka hem. Med sig i bilen hade hon sina söner David, då 13 år och Eric som var 9.

– Det var ett fruktansvärt väder. Det snöade tätt och blåste och det sista min pappa sa innan jag kom iväg var att jag måste köra försiktigt. Det gjorde jag också men snöovädret blev bara värre.

– När jag körde från Offerdal satt jag och funderade på vilken väg jag skulle ta hem till Färjsundet i Strömsund, där jag och min dåvarande man just hade flyttat in i ett hus som låg nära stranden vid Ströms Vattudal.

Inte förrän Eira kom till rondellen i Krokom så bestämde hon sig. Det fick bli vägen över Litsnäset, eftersom den är någon mil kortare än att köra till Östersund och ta E 45:an vid Lugnvik.

– Mitt beslut i rondellen är också det sista minnet jag har. Allting efteråt har jag fått berättat för mig, säger Eira.

Någon kilometer före bron i Litsnäset, så mötte hon i snöstormen en långtradare fullastad med djurfoder. Bilarna kom för nära varandra vid mötet och Eira kör rakt in i sidan på långtradarens front. Den vita Volvon blir fullständig demolerad och efter kraschen satt Eira fastklämd i bilvraket med mycket svåra skador. Hennes två söner klarade sig mirakulöst nog undan med lättare blessyrer.

– Eric tog sig ur vraket och försökte stoppa de bilar som kom efter för att få hjälp. Den andra bilen som kom efter olyckan stannade och paret i den larmade polis och räddningstjänst. De stannade också hos oss i väntan på ambulansen.

Eira satt så hårt fast i vraket så att räddningstjänsten ett tag övervägde att kapa hennes ben för att få ut henne ur bilen. Men efter en dryg timmes hårt jobb lyckades man frigöra henne och hon lyftes ur bilen in i den väntande ambulansen. Det visade sig efteråt att hon förlorat två liter blod medan hon satt fastklämd.

På sjukhuset i Östersund fick läkarna snabbt klart för sig att Eira var i mycket dåligt skick. Hon fick en hjärnblödning under natten och hon måste till Universitetssjukhuset i Umeå för fortsatt vård. Hon transporterades dit med helikopter tidigt nästa morgon.

– Jag låg nedsövd tre veckor i Umeå och tillståndet var kritiskt. Efter en vecka fick jag en kraftig hjärnblödning till och nu kallade de på mina anhöriga eftersom utgången var oviss. Trycket på min hjärna steg hela tiden och läkarna gjorde allt för att minska det.

Eira klarade krisen och när tre veckor hade gått så väcktes hon ur narkosen och kunde slå upp sina ögon.

Efter en ny helikoptertransport, nu till Östersund igen, så hamnade Eira efter ett tag på Solliden för rehabilitering. Eftersom att fyra nackkotor var skadade var hon nära att bli förlamad.

– Nu gällde det att lära sig allt från början igen. Att gå att tala och allt annat som man tar som naturligt. Innan olyckan jobbade jag som språklärare på gymnasiet, både i Strömsund och i Östersund. Nu, när jag skulle lära mig pratat igen, så blandade jag ihop olika språk. Inte förrän en gammal kompis till mig kom och hälsade på så lossnade det. Hon pratade nämligen jämtska och det var ju den dialekten jag var uppfödd med, så då gick det mycket lättare att lära sig prata.

– Efter någon månad på Solliden tyckte min bror att jag skulle skriva ner allt jag varit med om och mina framsteg jag gjort efter olyckan.

– Då tyckte jag att det var för svårt, men efter tio månader så började jag skriva och jag fick klart ett häfte på 80 sidor som heter " Jag lever". Här samlade jag all mina intryck, minnen och bilder.

När häftet var klart började Eira fundera på om det inte skulle gå att skriva en hel bok om sina upplevelser och hon började återigen skriva.

– Med utgångspunkt från häftet och nya uppgifter som kommit till min kännedom så har boken blivit till. Jag har pratat med folk som varit på olycksplatsen och personal som behandlat mig i Umeå och i Östersund samt på rehabiliteringen. Så fort jag fick reda på något som jag inte hört tidigare så skrev jag ner det. Det sista avsnittet av boken kom till bara för någon månad sedan.

Nu väntar Eira på att hennes bok, som heter "Olyckan och vägen tillbaka", ska komma ut. Det handlar bara om någon eller några veckor innan den finns i bokhandeln. Hon tycker att boken är någon sorts avslutning på hela historien om olyckan.

– Efter rehabiliteringen kunde jag börja med mitt jobb igen. Men jag tvingades sluta för något år sedan. Jag blev fort trött och nu har jag fått sjukpension. Men min hobby, att sjunga har jag inte slutat med. Jag har spelat in två cd och jag sjunger också i en kör här i Strömsund.

Eira sätter på en av sina skivor på cd:n och spelar några bitar för mig. Det låter mycket bra och jag undrar varför hon inte sjunger offentligt eller skickar in sina skivor till lokalradion.

– Jag har väl för dåligt självförtroende, som många andra. Men jag hoppas att jag ska våga ta steget någon dag.

En annan sysselsättning som Eira upptäckt är fotografering.

– Jag tar mest naturbilder och flera av dem har jag fått publicerade i Expressen, berättar hon innan jag lämnar hennes villa i Strömsund.

Mer läsning

Annons