Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu har jag börjat samla tantpoäng

Annons

Jag samlar tantpoäng. Jag har blivit kärring. På riktigt alltså. Det är inte bara det att jag har hittat ett antal gråa hårstrån i luggen. Jag beter mig som en kärring också.

Vid tjugoåtta års ålder skäller jag ut folk som promenerar i mörkret utan reflex, jag köper mjölk med kort datum för halva priset och tycker att vinterväglag är lite läskigt ...

Och lyssna på det här! Strax före jul skulle maken och jag vara barnlediga tillsammans för första gången, vi skulle på julkonsert (bara en sådan sak – julkonsert! Det är tantvarning på det. I och för sig var konserten av det mer alternativa slaget, men ändå).

Då vi bor en bit utanför Stockholm valde vi att ta bussen till Nalen där spelningen skulle hållas. När bussen kom och jag skulle betala kom jag på att man betalar med sms. Men hur var det man skrev nu igen?! Busschauffören var rätt ung (typ 35) och såg lite ut som Otto, ni vet han som kör skolbussen i The Simpsons. Långt hår, likgiltigt ansiktsuttryck, visuellt liknande han en övervintrad gräsrökare.

Nåväl, jag frågade ”Otto” hur man gjorde och han mumlade fram något som lät som ”skriv H-a-b och så skickar du det till 72150”. Jag stod där framme och fifflade med mobilen. Busschaffisen sa ”gå och sätt dig du”. Och han sa det på det där trötta sättet som egentligen betyder ”gå och sätt dig nu människa! jag skiter i om du betalar, bara jag får min lön”.

För några år sedan hade jag tagit honom på orden och helt enkelt struntat i att betala, men nu… icke! Visst gick jag bakåt i bussen, men innan jag slog mig ner tryckte jag såklart på ”skicka”. Ett par sekunder senare fick jag ett svar-sms, resans giltiga biljett. För inte tjuvåker man på bussen när man har blivit kärring.

Nästa tantbevis kom bara några sekunder senare. Jag upptäckte nämligen att det fanns bilbälte (eller säger man kanske bussbälte?) i bussen och satte genast på mig det. Ett tantpoäng till. Väl framme vid Nalen köade jag snällt i såväl insläpp, garderob som bar, precis som det anstår en dam. Och när vi förkonsertsminglade, med ett glas rött i handen, utbrast jag; ”Men är det inte lite hög volym här?!”. Je suis une kärring. Konserten var trevlig och en och annan enhet alkohol slank innanför västen.

När det så var dags för hemfärd visade det sig att det var ”Otto” som skulle köra oss hem också. Jag trippade ombord på bussen, något fnittrig och frågade ”hur var det nu igen – med det där sms:et?” ”Otto” flinade lite och sa, ”snälla du, gå bara och sätt dig”. Och jag gjorde det. Jag satte mig utan att betala! Och är det något som är kärringaktigt så är det väl att man vågar bli ”lite syndig” först när man är på pickalurven.

Mer läsning

Annons