Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu har de gamla minnena från bruket blivit en bok

/
  • 1944 byggdes nybrukets skorsten om.
  • Nere vid Storsjön fanns tidigare bryggor där teglet hämtades av stora pråmar för att skeppas in till stan. Bland annat i Rådhuset innanmäte har tegel från Vålbacken används.Tegelrester ligger kvar på stranden, även i kanten på vattnet och en bit ut i sjön ligger det rött tegel.Foto: Henrik Flygare
  • Brännugnen i nybruket står fortfarande pall efter de många år som den inte använts. Men det syns att åren satt sina spår. Ugnen är byggd av tegel och bitar har lossnat här och var.  Foto: Henrik Flygare
  • Foto: Henrik Flygare

13 maj 1943 kantrade en tegelpråm strax utanför stenbrottet i Marieby.
- Den dagen kommer jag aldrig att glömma, säger Göran Lindström.
Han är född och uppvuxen på Vålbackens tegelbruk och var 11 år när olyckan inträffade. Göran Lindström har många historier att berätta om svunna tider på bruket.

Annons
- Jag kom med skolskjutsen från Ångsta Lockne och såg från vägen i Solberg hur Aktiv (bogserbåten) signalerade. Det blåste mycket den dagen. Det var full fart när jag kom hem, säger Göran Lindström.
Han bodde i tegelmästarbostaden med sin familj. På bryggan den dagen låg en av männen som var med på pråmen död, sedan flyttades han in i familjens farstu.
- Det var otäckt. Mannen hade ett lakan över sig men fötterna stack ut.
Tre män omkom när pråmen gick i djupet, en av dem återfanns aldrig.
Det är en ruggig hösteftermiddag, snön ligger i luften. LT:s reporter och fotograf hämtar Göran Lindström vid hans hus i Sörviken och åker till tegelbruket.
- Nu ser det inte alls ut som det gjorde då.
Men två stora lador som fanns på hans tid finns kvar.
- I en byggnad, som till största delen är riven, mellan torkladorna fanns en ringugn där det torkade teglet brändes, säger Göran Lindström.
Tjänstebostaden han bodde i under sin ungdom är större och ståtligare nu, ombyggd och renoverad med fasadtegel. Det är en privat bostad i dag.
18 november 1899 bildades Vålbackens tegelbruksförening. De första tegelleveranserna började 1901. Görans far Carl Lindström blev tegelmästare på bruket 1926. Han dog när Göran var nio år. Då tog Görans storebror Ture Lindström över.
1906 bildades ett konkurrerande bolag och ytterligare ett tegelbruk byggdes i Vålbacken. Det fick namnet Tegellunds tegelbruk, men i folkmun kallades det nybruket. Skorstenen syns från stora vägen. Den sticker upp i lövverket. Bruket står ståtligt, men fallfärdigt, och hemlighetsfullt i skogen nere vid Storsjön.
- När det byggdes var det ett av de största byggnaderna i länet, kanske också i Norrland.
- Det var några år sedan jag var här sist. Men det är alltid lika spännande att se hur det ser ut, säger Göran Lindström.
Byggnaden har flera våningar. I bottenvåningen finns ett stort rum av tegel. Det var ringugnen. Med jämna mellanrum finns öppningar mellan grova balkar.
- Alla portar utom en var igenmurade under driften. I den öppna porten togs det brända teglet ut och nytt torkat obränt tegel lades in. Rummet inne i ugnen flyttas successivt till nästa port som då öppnas samtidigt som förra porten muras igen. Bränningen på motsatt sida av ringugnen flyttades samtidigt på motsvarande sätt med reglering av dragluckor. En speciell portmurare rev ner och murade igen portarna.
Göran Lindström är våghalsig.
- Vi borde titta på våningen över, säger han.
Vi går försiktigt upp för den skraltiga trätrappen. En person i taget, ett steg i taget. Där ser vi hur ringugnen ser ut på ovansidan. Lite här och var finns små runda öppningar.
- I dem stoppade man bränslet, säger Göran Lindström.
Runt ugnen finns en massa trähyllor. På dem låg teglet på tork. Sådana finns också på våningarna ovanför.
- Det torkade bra i värmen från ugnen. Beroende på värmen, vädret och vinden gick det att öppna olika luckor i byggnaden för att göra torkningen så bra som möjligt.
I det gamla bruket låg det färdigbrända teglet istället i stora torklador.
- Där måste teglet säras för att torka snabbare. Särare var ofta yngre pojkar som gick runt och särade på teglet.
Bara efter några år lades verksamheten vid nybruket ned och några år senare bildades Vålbackens tegelbruks aktiebolag som tog över båda bruken.
I den glesa björkskogen bredvid byggnaden syns resterna av en linbana som gick mellan de båda bruken. Linbanan togs i drift omkring 1927. På den stora byggnaden syns resterna av där linbanan gick in.
- Och där står nog resterna av min mosters dass.
Han pekar en bit upp mot skogen.
- Min moster bodde där borta, jag var ofta där, säger Göran Lindström.
Göran Lindström bodde på bruket till 1952.
- Jag jobbade på bruket under flera somrar. Men mamma ville att jag skulle utbilda mig och skickade mig till Läroverket i Östersund.
Efter studierna flyttade han söderut men sedan 2000 bor han i sin barndomsbygd igen. Han har många bilder från sin uppväxt på tegelbruket och började för några år sedan samla dem i ett album i datorn.
- Det började med att jag skulle göra ett personligt fotoalbum. Jag visste inte att det skulle bli en bok då
Nyligen blev boken klar. I den har han samlat sina bilder, bilder från andra i bygden, från olika böcker och också från Jamtlis Minnesbank. Göran Lindström har också skrivit korta bildtexter.
Ovanför de gamla bruken syns resterna av lertaget. Spåren av den omfattande verksamheten med tegeltillverkningen i Vålbacken kommer alltid att finnas kvar. Nu växer gräs och träd där leran togs under många år. 1985 slutade tillverkningen av tegel efter att bruket brann ned till grunden, 23 september.

Mer läsning

Annons