Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nere i träsket

Annons

Jag har gått ner mig i träsket igen. Jag har försökt få hjälp, men det har mest handlat om att jag fått olika salvor för att dölja symptomen, En torr och knastrig, fnasig hud. Den som varit det minsta uppmärksam de senaste veckorna har kunnat se hur det blivit värre. Många försöker hålla ut till helgerna för att inte arbetskamraterna ska börja undra. Men jag kunde inte hålla mig. När det var som allra värsta tog jag en fyra–fem på jobbet varje dag. Det är inget jag är stolt över. Men det är inga problem att halka dit. För er som inte varit nära ett missbruk är det lätt att vara fördömande.

Ni ser min röda härjade ansiktshud, mina stirriga ögon, kryckan och att jag vinglar fram genom gränderna i jakten på att stilla mina begär. Ni tänker med ryggmärgen: Borde ingen hjälpa honom och hans söner? Men ni har sett hur det ser ut i Sverige. Det finns inte mycket hjälp att få.

Män och kvinnor tvingas ligga kvar på sjukhuset för att det inte finns någon som kan ta hand om dem när de ska åka hem igen. Skolorna sparkar lärare. Gamla människor på servicehus får inte hjälp upp ur sängarna utan måste äta lunch i sängen. Deras få glädjeämnen – typ terapin – blir riven. Skolbarnas mat får inte kosta många kronor – ja förutom på friskolorna då.

De som bestämmer tycker att ett bra sätt att spara pengar är att kicka ut ungdomar på gatorna genom att lägga ner fritidsgårdar. Ett annat sätt att spara är att lägga ner bibliotek, Landstinget ska kicka åtskillig personal som så väl behövs för oss som måste vårdas ibland.

Vore det då inte ganska förmätet att kräva insatser för att jag ska kunna stävja mitt missbruk. Det blir frivilligorganisationer som får ta vid där samhället inte orkar med. Jag har försökt få komma till AA, men de sa att så länge jag inte försöker använda tvättkorgen som gömställe tycker de att symptomen är för lindriga för att de ska hjälpa till. Man står ganska ensam.

Du kan lägga av bara du vill tillräckligt mycket. Jag har lyssnat på otaliga råd. Det var en mig närstående kvinna som först upptäckte hur det stod till och hon sa att jag måste sluta tvärt. Och nu har jag bestämt mig. Jag ringde AA (Anonyma Apelsinfrossare) och sa att jag inte behövde deras hjälp.

Jag fick ett återfall i lördags. Den var stor, tjockskalig och jag kunde inte låta bli trots att jag visste vad som skulle komma, och mycket riktigt slog allergin till.

På bion i lördags kväll kändes det som om en bisvärm surrade i skallen. Men säsongen för blodapelsiner är så kort att det trots klåda och rodnad nästan känns värt att gå ner sig några veckor. Men nu har jag fattat ett beslut. Jag ska inte falla för frestelsen, trots att de är saftiga, gula och underbara.

GOch nu har jag bestämt mig. Jag ringde AA (Anonyma Apelsinfrossare) och sa att jag inte behövde deras hjälp.

Mer läsning

Annons