Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

My brinner för sina artistiska gymnaster

/
  • På bommen: Wilma Matthias.
  • My tilldelades årets idrottsledarstipendium 2009 av Östersunds kommun för sitt engagemang och insatser för barn och ungdomar.

Östersundsgymnasterna har fått ett rejält uppsving. Engagemanget och sammanhållningen inom föreningen har lett till stora framgångar. Största framgången är framför allt beslutet om den nya arenan. En av eldsjälarna bakom succén är My Lindskog-Andersson, som i flera år kämpat för en ny, välutrustad gymnastikhall.

– Nu är vi nära. Det är en lycka som inte går att beskriva. Det kommer att betyda kanonmycket för gymnastiken, säger hon.

Annons

My Lindskog-Andersson är huvudtränare inom AG, artistisk gymnastik. Och hon brinner verkligen för gymnastiken och sina gymnaster. När vi träffas i Östersunds sporthall på måndagskvällen är det egentligen inte hennes ledarpass som står på schemat, men hon har väldigt svårt för att hålla sig på åskådarbänken.

Jag fascineras av deras förmåga att utföra så mycket med kroppen; styrkan och kroppskontrollen. Och glädjen när de klarar av det, säger hon.

Hon började själv med gymnastik i Uppsala, där hon är uppvuxen. My berättar att hon började ganska sent, i åttaårsåldern. Det blev mest ungdomsgymnastik och väldigt lite tävlande.

– Jag höll på tills jag var 16 år. Då blev jag ledare. Jag började med barngymnastik, sedan gick jag vidare till ungdomsgymnastiken.

Efter studenten flyttade My från Uppsala till Stockholm och började träna Järfällagymnasterna i tävlingsgymnastik. Och engagemanget var stort redan då. Samtidigt som hon läste till lärare i Härnösand pendlade hon till Järfälla för att träna sina gymnaster.

När hon var färdig med lärarutbildningen 1985 flyttade hon och maken Hans till Östersund och My blev ledare inom Frösö Gymnastikförening. Sedan dess har hon endast haft ett kort uppehåll i gymnastiken och det var när hennes tre barn var små.

– När min dotter var fyra år började hon på barngymnastik och då började jag som ledare i Östersundsgymnasterna, det var 90-91. Jag var först ledare för barn, sedan blev det ungdomar och nu tränar jag i tävlingsgymnastik igen.

– Alla mina barn har gått på gympa. Petra fortsatte med gymnastiken och slutade bara för fem år sedan, men det händer att hon fortfarande är med och tränar ibland. De andra två, Martin och Emanuel, är mer intresserade av extremsporter som down hill och wakeboard.

Så som många andra föräldrar inom Östersundsgymnasterna fortsätter Mys engagemang, trots att barnen slutat med gymnastik för länge sedan.

– Vi får vänner och har roligt tillsammans. Jag tror mycket på att bygga in föräldrarna. Det är roligt att göra en sport till en familjegrej.

Och visst är gymnastiken en familjegrej av stora mått. Flickorna som tränar AG kommer snabbt upp i två pass i veckan och de mer erfarna gymnasterna tränar tre gånger i veckan.

– Det känns som vi driver ett företag ibland. Vi är 20 till 40 gymnaster som reser en gång i månaden. Det är läger och tävlingar och vi måste ordna med ekonomi, mat, boende.

Under kvällens träningspass är även flera föräldrar på plats. B-hallen ska omvandlas till en gymnastikhall och alla hjälps åt med att plocka fram redskapen. Redskap som väger närmare två ton.

– Åtskilliga tår har blivit överkörda av vagnen med voltgolvet. En gymnast fick en barr i huvudet vid nedmonteringen. Hon fick hjärnskakning och blev sängliggandes i två veckor, säger My.

Trots den gemensamma insatsen tar det drygt en halvtimme att plocka fram mattor, bommar, voltgolv, barr, räck. Sedan ska allt städas bort i slutet av passet.

Men det är inte alla gymnastikgrupper som får hjälp med redskapsplocket. Många ledare får slita fram redskapen själva, berättar My. Därför tror hon att den nya arenan, med en riktig gymnastikhall, kommer att locka fler ledare till Östersundsgymnasterna.

My pratar ivrigt om den nya arenan. Hon berättar att hon varit engagerad i hela processen med hallprojektet sedan det drog igång hösten 2007.

– Vi var några stycken från olika klubbar som gick samman och kämpade. Vi skulle bara få till en hall. Under ett idrottspolitiskt möte med kommunen lyckades vi tala om vad vi behöver, något som vi inte haft kraften till att göra tidigare.

Hon tror att det kommer att bli en spännande kombination med alla föreningar som ska dela på den nya akrobatik- och gymnastikhallen. Förhoppningen är att de ska kunna gå ihop och satsa på utbildningar och anordna gemensamma uppvisningar.

– När vi får hallen hoppas vi på att kunna arrangera landskamper och eventuellt SM i stora hallen.

I dagsläget kan inte Östersundsgymnasterna erbjuda tillräckligt hög standard på redskapen, för att kunna bjuda in till större tävlingar. Förutsättningarna finns helt enkelt inte för att gymnasterna ska kunna satsa på elitnivå.

– Vi har hittat en nivå som fungerar med de förutsättningar vi har just nu. Vi har kul när vi tränar och vi kan åka ut och tävla både på inbjudningstävlingar och på nationell nivå, även om vi inte kan bli bäst i Sverige. Men med den nya hallen, med fasta redskap och gropar för mjuk landning, kommer vi att få helt andra förutsättningar.

Trots rådande träningsförhållanden har Östersundsgymnasterna fått ett jätteuppsving. Antalet medlemmar har ökat från 200 till 300 under de tre senaste åren och antalet ledare från 30 till 45. Satsningen på ledarskapsutveckling bidrog till att de utnämndes till årets gymnastikförening 2009.

– Det finns ett glödande engagemang hos många. Vi har fler ledare och en bra styrelse som jobbar hårt. Det handlar mycket om ekonomi, att vi söker projektpengar. Sedan måste vi lotsa in de nya ledarna.

My berättar att de är duktiga på ta hand om före detta gymnaster. De fångar upp de som slutar med gymnastiken och utbildar dem till bra ledare.

– En bra ledare är en lyhörd ledare som lyssnar, är rättvis och försöker ge alla stöd oavsett vilken nivå de är på. Du måste gilla det du håller på med och gilla barnen. Du måste även kunna kräva av barnen att de lyssnar och koncentrerar sig, så att de får ut det mesta av träningen.

Även den sociala biten är jätteviktig. My berättar att de arbetar väldigt mycket med det. De har kompiskvällar där tjejerna får träffas i vanliga kläder, nya roller.

– Många tränar för att umgås och få kompisar. Kompiskvällarna behöver inte ha något som helst med gymnastiken att göra. De äter, fikar, provar andra aktiviteter och umgås under andra former.

Slutligen, varför har du fastnat så för artistisk gymnastik?

– Jag hade tränat gymnaster i artistisk gymnastik och sedan när min dotter tyckte att det var kul att träna och tävla var det naturligt att fortsätta. Det är en komplex sport som kräver mod, styrka, smidighet och utstrålning. Dessutom är den vacker och fascinerande att både utöva och titta på.

Mer läsning

Annons