Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

... men kan hon lära LT:s kulturredaktör att sjunga?

/

Jag drömmer om att sjunga som Sissel Kyrkjebö. Det kan Astrid Domino inte hjälpa mig med.
Men att lära mig komma igenom hela "Har den äran i dag" utan att få en enda tupp i halsen, det säger Astrid är en lätt match.

Annons

I min ungdom sjöng jag. Jag var väl ingen Carola precis, men en acceptabel korist som skapligt kunde hålla stämman när jag hade stöd av tonsäkrare sångare omkring mig. Efter uppsjungning nådde jag upp till ett tvåstruket f, vilket räckte för att platsa som andrasopran.
Men så slutade jag i kören. Med skiftjobb på tidningen och småbarn där hemma räckte kvällarna inte till och jag blev tvungen att göra ett uppehåll.
Nu har uppehållet varat i tjugofem år. Och rösten verkar ha försvunnit för gott.
Att sjunga barnvisor med ungarna och allsång på fest ibland räcker helt klart inte till för att hålla mitt inbyggda instrument igång. Jag hittar inte stödet och jag träffar inte tonen och jag törs inte ta i för jag vet att då brister det.

Så när Astrid och jag kommer överens om att hon ska hålla en sånglektion med mig, för att jag sedan ska kunna beskriva för LT:s läsare hur hon jobbar, är det med självförtroendet i absoluta botten jag kommer till vårt möte.
– Jag brukar be mina sångare att ta med sig en sång som de vill jobba med, säger Astrid. Vilken sång skulle du vilja sjunga?
Så vad ska jag dra till med? "Pie Jesu" som Sissel Kyrkjebö gör den kanske? Malena Ernmans Askungearia? Eller "I dreamed a dream" som Susan Boyle sjöng i "Britain's got Talent"?
Jag fastnar för "Har den äran i dag". För det vore ju trevligt att kunna komma in med frukostbrickan till mina barn när de fyller år och inte låta som en kraxande kråka.
– Bra, säger Astrid. Det låter som en vettig ambitionsnivå.
Och så sätter vi igång.

Jag börjar i ett lågt tonläge och sjunger de två första stroferna i min sång med kraft i rösten. Men när jag ska upp på ett a i det tredje "har den ÄÄran" försvinner kraften. Av det där a:et blir det bara ett svajigt, susande litet pip.
– Okeej, säger Astrid och ler lite. Och jag vågar inte fråga om hon någonsin varit med om ett svårare fall.
– Här växlar du från det röstläge som vi kallar "curbing" till "neutral", säger Astrid. Och du gör det väldigt tidigt. Om du bara använder stödet och vågar ta i lite mer så kan du gå mycket högre i "curbing".
Stödet, ja. Hur var det nu igen? "Andas med magen", använda diafragman och kontrollera luftutsläppet ... Jag tar ett djupt andetag och spänner hela kroppen från behåkanten och nedåt. Kniper ihop ungefär som i svikthoppet på jympan när jag inte vill att det ska ske en förarglig olycka. Och när jag försöker sjunga låter det därefter. Krampaktigt.

– Man drar på sig spänningar på olika ställen i kroppen genom åren. Och har man inte sjungit på länge är det inte konstigt att de ger sig till känna när man ska börja igen, tröstar Astrid.
– Nu lägger du en hand på magen och en på revbenen. Andas in och känn hur magen bli större och bröstkorgen utvidgas. Andas ut igen, låt magen sjunka in men håll bröstkorgen kvar i det yttre läget.
Vi andas in och ljudar ett långt ssssss på utandningen. Sen ett långt ffffff. Vi håller på ett bra tag och så småningom tror jag mig känna var det där stödet finns och hur jag ska göra för att inte spänna alla muskler i kroppen samtidigt som jag låter diafragman jobba.
Astrid peppar och berömmer och skrattar med mig när det blir för pinsamt och det stora fnittret bryter ut.

Vi jobbar i nästan en timme och efteråt kan jag konstatera att min sånglektion sammantaget blev mycket mer lustfylld och kul än nervös och jobbig. 
Jag har fått jobba med stödet och jag har fått tips om hur man kan "fuska" med vokalerna för att komma högre – en del vokaler är nämligen mer lättsjungna än andra och det är ett faktum som de flesta stora sångare använder sig av.
Jag har spänt av i käken genom att tappa hakan som om jag satt och sov på bussen. Med ett litet leende på läpparna har jag lagt tungan rätt i mun – mot kindtänderna – för att hindra struplocket att öppna sig för mycket och släppa på för mycket luft genom stämbanden.
Och så har jag fått ropa HEEEY som den värsta gospelsångerska. Tagit i ordentligt och märkt att jag kan gå högre och högre i "curbing" utan att det spricker.

Så vänta bara, ungar, nästa födelsedag kommer jag att ge er en grattissång som ni aldrig hört maken till förut.
Och kanske, kanske, kanske blir det så småningom en körsångerska av eran mamma igen.

Mer läsning

Annons