Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Majoritetet är bara otrogna – inte sexmissbrukare

Har ni märkt att det finns två olika sorters otrohet.

Annons

Dels den där som drabbar folk som har druckit lite för mycket en fredagskväll på föreningshuset. Där finns det sällan förmildrande omständigheter. Där finns det inte mycket att skylla på när någon har ramlat in i grannfamiljens sängkammare. Där spriten går in går vettet ut, brukar det heta och oftast är det den enda förklaringen. Familjer splittras och det finns sällan något att skylla på.

Dels finns det också den där överklass/kändisotroheten. Den då man ska skylla på att den som har ertappats med brallorna nere är en stackars sjuk sate. Senast i raden miljardären och golfproffset Tiger Woods. Eftersom jag varken känner Tiger eller hans hustru kan jag inte uttala mig om huruvida han verkligen har varit otrogen eller inte, men eftersom skvaller har sin jordmån i helvetet och talesättet säger att det inte är någon rök utan eld får väl var och en dra sina egna slutsatser.

Det som är lite förvånande för en vanlig dödlig är att i de kretsar som Woods tillhör beror inte snedsteg på dåligt omdöme och bristande empati (det vill säga emotionell inkompetens). Nä, när grabbar med miljarder på banken sätter på lite olika brudar hit och dit är de sjuka. Sexmissbrukare, och måste få behandling på nån svindyr klinik som behandlar denna åkomma, som för 50 år sedan inte ens gick att hitta i en läkarbok. Jag är övertygad om att majoriteten av den här spaltens otrogna läsare är just bara otrogna och inte sexmissbukare. Att missbruka det sexuella verkar åtminstone för mig som lekman vara rätt angenämt jämfört med att stilla sina begär tillsammans med en skitig kanyl på en offentlig toalett, men i rikingarnas värld vet man ju aldrig.

På fredag är det den sista april – en dag som för en sextiotalist uppväxt på Frösön alltid kommer att vara intimt förknippad med den saligen insomnade hoppbacken i Lövsta. Med den där känslan av att vara med om något stort (ni som kommer ihåg John F Kennedy och när han mördades kan på något vis känna igen er i de historiska vingslag som jag, Gäddan, Grisen och alla andra 15-åringar kände draget av där i backen).

Vi var del av något historiskt, något mycket större än det som rymdes i de sex burkarna pomeranskryddat mellanöl. Vi fick se hur det skulle bli i framtiden. När vi var så vuxna att vi var på vippen att lämna grundskolan. Vi kunde skymta hur livet som nästan vuxen skulle te sig. Vi kunde i mörkret skönja Peter, Thomas och Hasse klafsa omkring med lera upp till knäna. Vi vågade så klart inte säga ett knyst – de där var ju de stora grabbarna. Men vi tittade och lärde så att vi skulle stå rustade när det var dags för oss att bli sista-april-kungarna i backen.

Men vår tid kom aldrig. Traditionen dog och nu finns inte backen kvar annat än i minnet på gravt medelålders småfeta, tunn- håriga män.

Mer läsning

Annons