Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kurt Jonsson – forbonden som tog lastbilen till sin hjälp

/
  • I mitten av 60-talet hade Sandberg & Jonssons åkeri flyttat till Odenskog med hela sin vagnpark som då omfattade både tankbilar, grusbilar, dumprar och långtradare. De båda kompanjonerna Kurt Jonsson och Ruben Sandberg i förgrunden. På stora bilden är Kurt Jonsson tillbaka på åkeriets gård.
  • Den första stora frystransportbilen med banor för hängande last började rulla 1963. Med den kördes djurkroppar från slakteriet i Östersund till Stockholm. Tillbaka fraktades styckat kött till Gomans chark.
  • Från mitten av 50-talet transporterade Sandberg & Jonsson fisk och skaldjur från Atlanthavet och Trondheim till delikatessaffärerna i Stockholm. Här en last med levande krabbor på väg från högertrafikens Norge. Foto: Okänd
  • Från Nyköping körde Kurt Jonsson importerade Nuffield-traktorer till Hara för påbyggnad av lastare. Foto från 1955.Sandberg & Jonsson var tidigt ute med sin rullande reklam för Messmörsstaden Östersund. Här en reklammålad släpvagn från början av 60-talet. Foto: Okänd
  •  De båda kompanjonerna Ruben Sandberg och Kurt Jonsson körde själva under många år sina långtradare mellan Östersund och Stockholm. Foto: Okänd
  • Hara tillverkade på sin tid 45000 traktorhytter. 15000 av dessa gick på järnväg till olika exportländer. 30000 lät Kurt Jonsson transportera till Nyköping, Eskilstuna och Trollhättan.  Foto: Okänd

I bil- och åkeribranschen har han länge varit en kändis. Snudd på legend redan i sin livstid. Man talar om honom som innovatör, visionär, skicklig företagsledare och entusiastisk branschman.

Själv har han en mycket blygsammare och ödmjukare syn på sina insatser, men medger, att han nog ofta varit lite före sin tid med olika idéer och initiativ.

– Fast egentligen är jag ju bara en gammal lastbilsåkare, säger Kurt Jonsson och ler lite pillimariskt.

Annons

82 år gammal har han fortfarande en arbetsplats på sitt gamla åkeriföretag, där han infinner sig punktligt klockan åtta varje morgon. Alltid redo att göra en insats om det nu gäller att ta en av långtradarna till bilbesiktningen eller bara ge ett gott råd till någon av chaufförerna.

Men för övrigt har Kurt Jonsson sedan 1994 lämnat över till barnen att driva Sandberg & Jonssons åkeri vidare och har sedan dess aldrig deltagit i eller påverkat den dagliga driften. Och alla styrelseuppdragen har han också lämnat. Men han är som sig bör hedersmedlem i det riksomfattande Åkerihistoriska Sällskapet, som han varit med om att ta initiativ till.

Och nog har Kurt Jonsson varit med och skrivit åkarhistoria. Bil- och teknikintresset väcktes tidigt, inte minst genom hans fosterbror, teknikgeniet Olle Borins vetgirighet, tekniska experiment och fordonsintresse. Lite åkarblod har han ju också i ådrorna från sin biologiska far, som var en av Jämtlands kända bussåkare.

14 år gammalrattade han redan vant familjen Borins sjusitsiga Chevrolet och när han var 18 år körde han taxi med gengasbil.

Efter kriget handlastade han och körde grovtimmer i 12-timmarsskift för en av den tidens mer kända Jämtlandsåkare, han jobbade som smörjare på Östersunds Grävmaskinsbolag och körde IOGT-bussen på landsomfattande turnéer med Nöjespatrullen under ett och ett halvt år.

Rastlöst gick han från det ena chaufförsjobbet till det andra och skaffade sig erfarenheter. Men när den jämngamle morbrodern Ruben Sandberg en dag föreslog att de tillsammans skulle starta egen åkeriverksamhet, var Kurt inte sen att slå till. Han satsade alla sina sparade slantar och en travhäst, som han blivit ägare till. Ruben satsade sin begagnade personbil. Men det räckte inte långt, utan det krävdes en långivare som trodde på de båda entusiasterna. Och det gjorde Torsten Brolén, chef för Berners, som under de kommande åren skulle komma att få sälja många lastbilar till Sandberg & Jonsson. 

24 år gammal 1951 var Kurt Jonsson nybliven åkeriägare i Östersund, redan då med inriktning på fjärrtransporter, och på sätt och vis tar han tillsammans med sin kompanjon Ruben Sandberg över uppgiften från de gamla forbönderna: Att köra ut och sälja produkter från Jämtland till det övriga Sverige och hämta hem begärliga varor från andra landsändar.

Kurt Jonsson glömmer aldrig sin första fjärrtransport med tvåaxlig gammal lastbil och en obromsad släpkärra. Tillsammans lastade bil och släp bara 8500 kg, men smältostpartiet från Fjälldalens konservfabrik i Östersund som skulle till Göteborg, vägde betydligt mer. Med överlast och i rykande snöstorm tog färden ett helt dygn och slutade med polisingripande och böter för överlast.

Men de nyblivna åkeriägarna lät sig inte avskräckas. Som den nya tidens motoriserade forbönder fortsatte de att transportera jämtländska produkter ut i landet och hämta hem begärliga varor.

Redan efter ett år satsade man på en ny treaxlig boogielastbil med släpvagn. Den kostade svindlande 65000 kronor och skulle betalas av på drygt fyra år.

Nu lastade man Kluks omtyckta Herrgårdsost i Västbygden, Emmentalern från Valne och andra ostar från mejerierna i Dvärsätt, Sikås och Kyrkgatan i Östersund för att förse butikerna i Stockholm. Snart blev messmöret från Jämtland den mest efterfrågade varan. Man körde direkt till NK i Stockholm, till Riksost vid Norra Bantorget och till en lokal i en återvändsgränd Gamla stan.

Hem till Jämtland körde man med bland annat  frukt, grönsaker och kaffe, som lastades i Frihamnen och kördes till Nordsvenska, Isakssons och alla andra grossister i Östersund. Och glass som fraktades i särskilda lådor med kolsyreis. Allt lastades och lossades för hand. När transportuppdragen sinade fick man ta egna initiativ och skapa uppdragen själv. Kurt Jonsson minns, att man i början köpte kastved av jämtländska bönder, som man körde ner till vedgårdarna på Valhallavägen och sålde där. Man körde aspvirke från Krokom till en tändsticksfabrik i Hälsingland och någon gång i månaden körde kunde man köra ett långväga flyttlass. Att kånka pianon fyra-fem trappor var ingen ovanlighet.

– Det var en tuff ekonomisk verklighet, men något särskilt var det ju ändå med att få ligga efter vägarna på det här viset, säger Kurt Jonsson, när han ser tillbaka på den här tiden drygt ett halvt sekel senare.

– Vi körde inlandsvägen via Ytterhogdal, Kårböle och Bollnäs och när vi lämnat Odensala i Östersund var det grusväg i stort sett ner till Uppsala och även mellan Uppsala och Stockholm.

– Två gånger i veckan körde vi ner till Stockholm. Det tog tolv timmar. När den ene körde sov den andre i vilhytten, som var 25 cm bred bakom förarstolen. En natt i veckan fick vi sova hemma.

Andra Jämtlandsåkare i fjärrtrafik som möttes på vägarna var Birger Carlsson, Thore Nilsson och Lundgren & Skyttmo i Östersund.

1953 sökte Sandberg & Jonsson tillstånd för en andra bil i fjärrtrafik, för nu hade man fått transportuppdrag för Östersunds Ångbryggeri som ökat sin försäljning ute i landet och då var det dags att anställa den förste chauffören. Det blev Felix Eriksson, som tidigare varit anställd som konduktör på SL och kände Stockholm väl, en stor fördel när man skulle hitta till okända adresser i huvudstaden.

 Nu växte verksamheten snabbt, för samtidigt som fjärrtrafiken stadigt utökades lockade jobb med vägbyggen och kraftverksdammar i Jämtland och Härjedalen att investera i grävmaskiner, dumprar och grusbilar.

Ena dagen körde Kurt Jonsson långtradare på Stockholm, den andra grävmaskin på Lossenbygget i Härjedalen, den tredje gällde det att ta itu med det växande pappersarbetet.

Kontoret hade han tills vidare på fickan, det skulle dröja fram till 1956 innan Sandberg & Jonssons åkeri hade ett eget kontor med fast telefon.

Trots ett ökande antal bilar på hemmaplan var det fjärrtransporterna som blev Sandberg & Jonssons viktiga nisch. Den motoriserade forbonden växte till sig för var dag och blev alltmer specialiserad.

Med fem stycken rundtankar på treaxlig bil började man köra bensin från Sundsvall. Ost- och messmörtransporterna ökade och nu introducerade man en fyraxlad släpvagn som gjorde reklam för ”Ostlandet Jämtland”.

En specialtillverkad ”köttbil” transporterade hängande djurkroppar från slakteriet i Östersund och tillbaka gick den med styckat kött till Gomans chark.

 Hara tillverkade på sin tid 45000 traktorhytter i Östersund. 15000 av dessa sattes på järnväg till olika exportländer. Resten, 30000, lät Kurt Jonsson transportera till Nyköping, Eskilstuna och Trollhättan för montering. Tillbaka transporterade han Saab-bilar från Norrtälje, dit de skeppats efter tillverkning i Finland, och Volkswagen-bilar från Södertälje.

Under alla år körde Sandberg & Jonssons åkeri varje dag till Stockholm med Mästerbagarnas bröd från Östersund. Och så länge LM Ericssons fabrik i Odenskog fanns körde man för dem. Här lastade långtradare varje förmiddag och eftermiddag och lossade morgonen därpå sin returlast.

– 1968 höjdes hastigheten för lastbil med släp från 50 till 70 km/tim och det var ju välkommet, men ändå knappast en gräns man kunde hålla, säger Kurt och skrattar vid minnet. Han har dock bara en gång åkt fast för fortkörning med långtradare.

När Sandberg & Jonssons åkeri 1976 firade sitt 25-årsjubileum hade man ett 50-tal bilar och omsatte 12 miljoner kronor. Man hade fjärrtrafik på Sundsvall, Gävle och Stockholm. Under 70-talet började man också med fjärrtrafik på Örebro, vilken senare utökades till Malmö/Helsingborg.

 Under sin tid som åkare har Kurt Jonsson varit pådrivande medlem och ordförande i en lång rad styrelser. Jämtlands läns åkeriförening, Schaktförmedlingen, Östersunds Åkericentral, Jämtfrakt, SÅIFA, Åkeriförbundet och dess Vägverkskommitté, Bilspeditions koncernstyrelse och Kilaforsfabriken är bara några av de företag, och organisationer som dragit fördel av Kurt Jonssons breda kunnande och erfarenheter.

När Ruben Sandberg 1986 ville stiga av från verksamheten köpte Kurt Jonssons barn hans del i företaget och sedan dess är alltså Sandberg & Jonssons åkeri ett helägt familjeföretag, som idag har ett 60-tal fordon, över etthundra anställda och omsätter 125 miljoner kronor årligen.

När Kurt Jonsson och Ruben Sandberg köpte sin första nya långtradare fick de punga ut med 65000 kronor. I dag kostar en ny långtradare närmare tre miljoner kronor fullt utrustad.

Vid Scania Finans 50-årsjubileum för en tid sedan var Kurt hedersgäst och där hyllades åkeriet som den äldste och fortfarande verksamme kunden.

– Det var förstås roligt och hedrande, men samtidigt ett bevis på att man som åkare – hur framgångsrik man än är – aldrig blir helt skuldfri, säger den luttrade Kurt Jonsson

 Förutom att dagligen ha lett och tagit del av arbetet i det egna företaget, suttit i massor av styrelser för föreningar och organisationer knutna till åkeribranschen har Kurt Jonsson också hunnit med att odla sina fritidsintressen. Under 50-talet var han således länets mest framgångsrika rallyförare, som vann de flesta tävlingar han ställde upp i.

Han slutade med rallysporten för att få mer tid för familjen – och började flyga i stället! Det höll han på med ända fram till 2005, då han avstod från att förnya sitt certifikat – men har sin Cessna kvar.

Kurt Jonsson är Jämtlandspatriot. Hela sitt liv har han verkat i sin hembygd och bott kvar här med sin familj.

– Om det bara hade varit en fråga om att tjäna pengar hade det kanske varit enklare någon annanstans, säger han.

Men i dag känner han sig tillfreds med att ha förblivit Jämtland trogen med sitt företag. Och han känner att han kunnat uträtta något för sin hembygd.

– Effektiva och snabba transporter är livsviktiga för en regions näringsliv, konstaterar Kurt Jonsson.

LO Rindberg

Mer läsning

Annons