Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kryper i kroppen av längtan hem

Annons

Det händer att jag funderar på att bara stänga av allting. Att bokstavligen dra ur kontakten. Avsluta alla konton. Hejdå facebook, myspace, blogspot, gmail. Hejdå mobilen, hejdå tv:n. För det blir lite för mycket ibland. För många små maskiner som surrar varma, för många kommunikativa måsten. För ingen gång mår jag så bra som när jag sitter på en renfäll i drivan, blåser kaffet i kåsan till drickbar temperatur och bara tar in.

Vi är i Duved nu, lilla familjen och jag, och stuglivet med tända ljus och kortspel är ljuvligt. Visst, tv:n här har tio gånger fler kanaler än hemma och internet har vi ständigt med oss i vår lilla mobila dongel. Men det lockar liksom inte på samma sätt som annars. I dag till exempel, var en ljuvlig dag helt i avsaknad av teknik (förutom mobilen i fickan då). En ljuvlig dag med sol, snowboardåkning, glasspremiär, familjehäng och grillning. Och det är sådana dagar, när termometern visar plusgrader, snön ligger vit och allting liksom ”perfektar sig” som det kryper i kroppen av lust att flytta tillbaka. Att flytta hem igen (jag är ju en jämte i exil).

Men som någon vis människa sa en gång så kan man inte både ha kakan och ha den. Och jobbet är min fördömda kaka. All heder åt de som sliter i affärer, på långvården, som busschaufförer, lärare och städare. Ni är superviktiga (framför allt mycket viktigare än jag som lallar runt och leker barnprogram i en tv-studio). Men jag vill inte göra det ni redan gör så bra, jag är inget sjuksköterskematerial, jag är inte säljartypen, jag kan inte mura. Jag vill göra tv och det gör man inte i Duved.

Visst, det går att veckopendla, det vet jag många som gör men aj-det-gör-ont-i-hjärtat vid blotta tanken på att lämna lilla underbara ungen vecka efter vecka. Maken vill också flytta hit, kanske ännu mer än jag, för han är beredd att ta vilket skitjobb som helst i utbyte mot en högt belägen tomt med utsikt över Åredalen. Han påstår dessutom (halvt på skämt, halvt på allvar) att jag gott kan jobba kvar i Stockholm för ungen har det bättre i Jämtland utan heltidsmamma än i storstaden med en dito. Jag håller inte med.

Apropå teknik – under bredbandets spädbarnstid var visionerna gränslösa. Vem som helst skulle kunna jobba med vad som helst var som helst. Men nu fungerar det ju inte riktigt på det viset. Och så var vi tillbaka där vi började, med teknikprat. Jag menade inte att vara en hatare – jag älskar tekniska prylar och internet och kommunikation. Men inte alltid och framför allt ”inte alltid” i en storstad där det mediala bruset nästan absorberas via porerna. Jag jobbar gärna i Stockholm, på min underbara arbetsplats med sällsamma arbetskamrater. Och själva staden är ju helt okej, det är bara det att den ligger så himla långt bort.

Mer läsning

Annons