Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kom an bara – jag är inte rädd

Annons

Nämen, så glansigt mitt hår är, tänkte jag en morgon då jag snabbt svischade förbi badrumsspegeln. Stannade glatt till i fåfänga för att beundra svallet. Men lyckan blev kortvarig. För den där glansen, den kom inte av en fantastisk, välvårdad kalufs. Nej, den (visade det sig) imaginära glansen kom av ett antal gråa hårstrån där uppe på hjässan. Gråa hårstrån som lurigt glimrade bland sina mörkbruna artfränder. Själva sinnet slutade genast att glimra. Hjärtat började flimra och hjärnan tänkte att jag nu nått början av slutet. Ryckte loss ett hårstrå, ett grått, och inspekterade det noga. Som en tunn, tunn glasnudel låg det där i min hand, alldeles sorgligt genomskinligt utan tillstymmelse till pigment. Grått hår. Där ser man. Och jag som inte ens fyllt trettio. När första chocken lagt sig kom, tro det eller ej, glädjen. För visst är silvergrått hår bland det vackraste som finns? Ja, håller ni inte med så har ni inte sett min farmor. Hennes silvriga page var alltid perfekt lagd och gungade så mjukt då hon diggade till Nana Mouskouri.

Knappt vuxen, redan äldre. Det har ju börjat hänga lite här och där också, köttet. Det känns inte så jätteroligt, men de här små rynkorna, i ansiktet... jag gillar dem. De skapar karaktär och gör att jag (ibland) slipper visa legitimation på systemet. Brukade längta till trettio. Tänkte att det var en bra ålder på en gammal häst och att livet skulle vara färdigstöpt då. Att allt skulle ha satt sig, om man säger så. Och visst är delar av svennelivet uppstyrt nu när jag snart är där. Giftermål, hus, barn, bil, jobb (typ jobb i alla fall) men jag känner mig inte särskilt vuxen. Gråa hår till trots är det mamma jag ringer så fort det är någonting, jag känner mig ofta liten och otillräcklig och synnerligen mycket som mina föräldrars barn. Men det där kanske förändras, för hur det än är, blir jag ju äldre och äldre för varje millisekund som passerar. Äldre. Äldre. Äldre. Och gråare.

Ingen fara på taket. Och det är ju rätt fint att åldras egentligen. Istället för att tänka att de dagar som passerat gått förlorade, kan man kanske se de dagarna som vunna. Att den tid som ligger bakom, gjort oss lite snällare, lite klokare och kanske lite mer levande. Mer självständiga, medkännande och förstående. Ingen fara på taket alltså, med lite medvind och god hälsa har jag ju egentligen bara levt en tredjedel av mitt liv. Så hej då fåniga trettioårskris och hej på dig medelåldern, kom an bara – jag är inte rädd.

I förebyggande syfte. P.S. Häromdagen stötte jag på en förälder på min dotters förskola som frågade ifall jag var vikarie där, hans barn gick på en annan avdelning så vi hade aldrig setts, han tyckte att jag verkade för ung för att själv ha barn... Alltid något att tänka på, ifall nojan ändå skulle slå till. D.S.

Mer läsning

Annons