Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klubben med stort K

Det är lördagskväll och vi befinner oss på en random restaurang/bar i centrala Stockholm.

Annons

Eller förresten, den är inte så random, det är tydligen här det händer.

Bredvid ett tjockt, sammetsklätt rep som spärrar av en diskret ingång bredvid baren, står en ännu tjockare vakt med myndigt utseende. Han är propert klädd. Jag anar vad som finns bakom det där sammetsrepet. Restaurangens bakficka, det exklusiva rummet, den förnäma vrån. Där finns bakfickebaren med noga utvald drinklista och musik så långt ifrån Radio Rix som det bara går.

Stor stark-beställningar och låtönskningar med Creedence strängeligen verboten, vänligen men bestämt.

Låt oss kalla bakfickan Klubben. Klubben med ett (för tillfället) ganska stort K. En del av mina kompisar brukar gå dit, man gör tydligen det när man är lite frän och hänger i musik-, design-, mode- och mediebranschen. Själv är småbarnsmorsan jag inte längre ute i svängen så värst och då det är första gången jag är här nödgas jag försäkra mig om att det verkligen är här man går in, när man ska till Klubben. Jag frågar den rundlagda vakten. Och jo, det är här man går in, säger han, men man behöver en inbjudan för att vara välkommen.

Jag, som är på mitt bästa humör frågar glatt hur jag kan ordna en inbjudan. Vakten muttrar att jag kan glömma att komma in, såvida jag inte personligen känner klubbarrangörerna, någon av Dj:erna eller någon i personalen. Eh, okej... hej på dig med.

Faktum är att jag känner snubben som driver hela stället. Fast det säger jag inte. Orkar liksom inte spela ut det kortet, fyrar istället av mitt bredaste leende ackompanjerat av ett glatt; Jag förstår, tack! Sedan går jag därifrån.

Går därifrån, superless på hur töntigt allt är. Hur elitistiskt och vippigt de ska vara för att vara rätt. Skitnödigt.

Hela Stockholm är så fasligt skitnödigt och det sorgliga är att jag är en del av det. Huvva, skämmes! Det är ju egentligen helt bananas, att man måste känna någon för att själv vara något.

Knäppt.

Fast vid närmare eftertanke är det ju värsta symbiosen. Så här tänker jag; Lilla jag måste känna någon hipp för att bli insläppt. Och de hippa måste ju känna en massa semi-töntar för att kunna inkludera eller exkludera och på det viset själva bli just hippa.

När slutade människors persona spela roll? När blev det viktigare att tillhöra rätt klick än att vara en snäll en? Fem år sedan? Hundra? Två tusen? Jag vet inte, men människan är en simpel varelse, ytterst simpel. Och jag står inte ut med förnedringen, står inte ut med att behöva förklara de relationer som gör mig till en värdig festprisse. Hur vore det med en vanlig kö vid det där sammetsrepet? Kö – har alltid funkat på ICA i Duved i alla fall.

 

Mer läsning

Annons