Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klädmodet förr och nu

Annons

‑ Man borde förstås klä sig litet mera DAM-igt, tänkte jag och drog på jeansen. Men det är lättare sagt än gjort. Sänder en saknadens tanke åt  Finette och Modellen, båda numera nedlagda. Där kunde ju vi ”plussare” hitta både ett och annat, som inte slutade mitt på låret. För närvarande råder ungdomsmodet hur många nya butiker som än poppar upp.

Så det blir byxor. Men hur klädde sig egentligen mor och mormor när de kommit sig upp i åren? I varje fall inte i byxor. Mamma bara fnös när jag föreslog bekväma mjukisbyxor och mormor Hulda? Icke i sinnevärlden. Mammas vardagshabit bestod av kjol och fräscha blusar och kokett midjeförkläde. Och för mormors del svarta yllestrumpor och klänning på halva vaden. Stort förkläde

Men visst hade de dragit på sig långbyxor vid ett par tillfällen. Vid närmare efterforskningar visar det sig att mamma åkte skidor i sin gröna ungdom och till och med tolkade efter häst! Hennes blivande östgötska svärmor skriver i ett brev i början av 20-talet och förfasar sig över de vilda sederna i norrländska avkrokar. Och inte stod man väl på skidor iklädd kjol??

Men Hulda då, min mycket avhållna mormoder? Jo, vänta bara, för här krävs bakgrund till byxorna.

Hulda föddes 1867 i Svartlå i Norrbotten. Fadern var handlande och hade svårt att försörja en familj med hustru och nio barn. En av sönerna utvandrade till Amerika och hördes sedan aldrig av. Döttrarna tog tidigt tjänst. Hulda hamnade i Bygdeå som husmamsell på Dalkarlså herrgård, kanske med hjälp av sin morbror som var kyrkoherde i församlingen. Det fanns nio barn också i den familjen och det bar sig inte bättre än att yngsten, Edvin som skulle bli agronom, förälskade sig i sin kusin Hulda och det blev ärbar förlovning. Hulda steg i graderna och flyttade till Umeå och överste Schönnings på Böle herrgård och gjorde sig oumbärlig, fortfarande som husmamsell.

Men Edvin fanns kvar i Bygdeå på dryga fem mils avstånd. Inga bilar, inga bussar, inga tåg. Och inga pengar! Vad göra?

Och nu kommer det som jag läst mig till i en intervju som Västerbottens Kuriren gjorde med Hulda inför hennes 95-årsdag och som hon själv aldrig knystade om – för vi FRÅGADE  ALDRIG.

Hulda lånade en av överste Schön-nings ridhästar, satte upp och tog sig den långa vägen till Bygdeå! Och naturligtvis tillbaka. Vilket företag! Men kärleken övervinner allt.

Jag undrar förstås om hon inte också lånade byxor av översten? Eller satt hon i damsadel? Och hur lång tid tog det? Stannade hon månne i Sävar eller Ratan?

Ingen kan svara, vilket grämer mig.

Men visst är det en fantastisk historia! Apropå kläder för åldrande damer. 

Mer läsning

Annons