Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kappsäcken i Berlin

Annons

För oss som passerat livets middagshöjd intar Berlin en alldeles särskild plats i våra hjärtan. Vi som upplevt muren, die Mauer, har för alltid lämnat kvar en kappsäck i den tyska huvudstaden. Den unga generationen förstår nog inte vad det betyder, de unga har i stället en kvarglömd ryggsäck i New York.

Tillsammans med Jörn Donner var jag nyligen i Europas mest fascinerande stad. Efter Stig Dagermans Tysk höst har Jörn Donner skrivit den bästa bok som finns på svenska om Tyskland, Rapport från Berlin (1958). Då var muren ännu inte byggd. Den boken hade jag läst med stort intresse innan jag själv 1962 kom till det då nyligen delade Berlin. Jag ville med egna ögon se muren som stängde inne ett helt folk, jag ville på nära håll se det vederstyggliga byggnadsverket, världens längsta efter kinesiska muren.

Jag har inte träffat några östtyskar som längtar tillbaka till DDR. Visst var det fint med noll arbetslöshet (fast väldigt många rätt meningslösa jobb), gratis sjukvård (men gärna en muta för att bli anständigt behandlad), garanterad förskola för barnen (om man som förälder inte var alltför bråkig) men ändå, nej. Finns det en nostalgi, en längtan efter öst, en östalgi, så är det enbart en längtan efter ungdomsårens starka känslor. Folk blev ju trots allt obotligt kära också med Walter Ulbricht och Erich Honecker som diktatorer.

Två årtionden efter murens fall har både Jörn och jag svårt att orientera oss. Vänta, få se nu, gick muren där eller här? Vita stenar i gatan markerar ibland var den antifascistiska skyddsvallen (enligt DDR-propagandan) gick. Vid ett par ställen har muren fått stå kvar men betongelementen är i dåligt skick. Den berömda målningen av den ryske konstnären Dmitri Vrubel med kyssen mellan Erich Honecker och Leonid Brezjnev säga vad man vill om kommunister men kyssas kunde dom, stora blöta kyssar mitt på munnen måste restaureras, målas om helt enkelt.

Bara tokvänstern kan sörja DDR: s försvinnande. Själv minns jag med rysning hur Sara Lidman, betydligt bättre som författare än politisk analytiker, kommenterade murens fall 1989: Det är inte kommunismens det är fel på utan människan. Att förtrycket finns inbyggt i det kommunistiska systemet vägrade den gamla ärkekommunisten att inse, hon kunde inte sin Rosa Luxemburg.

Spartakistupprorets hjältinna Rosa Luxemburgs grav finns på Friedrichsfeldes socialistiska kyrkogård i gamla Östberlin. I dagarna avslöjades att hennes sympatisörer i 90 års tid sannolikt har besökt fel grav, en annan kvinna ligger där i kistan Det är symboliskt.

Sommaren 1918 skrev Rosa Luxemburg i en kritisk analys av bolsjevikernas kupp i St Petersburg vad som är hennes viktigaste budskap och vänsterns största försummelse. Hon skriver att frihet inte får vara ett privilegium för regeringens anhängare eller ett partis medlemmar oavsett hur många de är. Och sedan kommer det centrala: Frihet är alltid friheten att tänka annorlunda Freiheit ist immer die Freiheit der Andersdenkenden. Det var just detta kommunisterna förnekade och därför föll det sovjetiska imperiet samman. Därför hålls Kinas, Kubas, Nordkoreas folk i fångenskap.

20 år efter Berlinmurens fall finns nya murar att kritisera. I Rio de Janeiro byggs för närvarande en tre meter hög och 14 kilometer lång mur. Varför?

Denna mur är en ekologisk skyddsvall, det handlar inte om att dölja de fattiga bakom muren, förklarar stans myndigheter.

Walter Ulbricht hade inte kunnat uttrycka det bättre.

Mer läsning

Annons