Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag vill också längda – men inte på Gärdet

Annons

Från mitt kontorsfönster kan jag blicka ut över Gärdet. Eller Ladugårdsgärdet som det officiellt heter. Det är en stadsdel i Stockholm som till stor del består av öppna gräsmattebelagda ytor, där finns också gångvägar och något enstaka stackars träd.

Om somrarna är platsen mer eller mindre minerad med ofantliga mängder hundbajs. Men stockholmarna verkar älska sitt Gärde ändå, för där är alltid full aktivitet. Hundägare rastar (som ni redan förstått) sina fyrbenta vänner, folk joggar, promenerar och nu, denna snöiga vinter, så åker de också längdskidor. Det ser skitkonstigt ut, tycker jag, med skidåkning så här i innerstaden.

Det vekar finnas åtminstone två utmärkande kategorier av längdskidåkare på Gärdet. Den Snabba typen och Det var bättre förr-typen. Den Snabba typen svischar fort förbi på utrustningen som är av årets modell. Den Snabba typen åker längdskidor för att det är nyttigt, som omväxling till sommarens löparrundor. Den Snabba typen skiter i att Gärdet är rätt omysigt och fokuserar på att räkna kalorier istället.

Det var bättre förr-typen är annorlunda, hon eller han skidar långsamt fram på laggen från -67, så långsamt att det nästan ser ut att gå baklänges vissa stunder. På huvudet sitter hemstickad mössan och på underkroppen jeans. Det var bättre förr-typen har stora trugor längst ned på bambustavarna och riktigt njuter av varje stavtag samtidigt som hon eller han inbillar sig vara i vildaste vildmark.

Nu ska jag inte vara sådan, för det är ju rätt fantastiskt att det finns längdspår i de centrala delarna av en huvudstad och det är ju rätt fantastiskt att människor är entusiastiska nog för att ge sig ut, men ändå ...

Jag kan inte låta bli att tänka på hur lurade de är. För en skidtur på Gärdet är egentligen en ganska sorglig ursäkt för en naturupplevelse. Tänk hur roligt den Snabba typen skulle ha det i ett backigt och utmanande elljusspår, vilket flås det går att få upp, vilka välpreparerade spår man kan få åka i. Och tänk vilken lycklig Det var bättre förr-typ man skulle kunna hitta bland det fluffiga vita på vinterfjället. En lycklig Det var bättre förr-typ med varm choklad och limpsmörgås i ryggsäcken.

Ja, det är sådant jag tänker på, då jag sitter vid mitt skrivbord och blickar ut för att invänta inspirationen. I väntan på idéer upptas mina tankar av vilken valla längdisarna utanför använder eller om de kanske kör vallningsfritt.

Undrar ifall någon av dem ska köra Vasaloppet eller så. En snabb analys av mig själv talar för att dessa tankar dyker upp av följande anledning: avundsjuka. Jag vill också längda. Inte nödvändigtvis på Gärdet. Eller förresten, absolut inte på Gärdet. Jag vill ju hem. Till Jämtland. Nä, men om man skulle ta och titta på tågresor då ...

Mer läsning

Annons