Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är mamma nu

Det var inte himlastormande. Vi grät inga glädjetårar. Glömde till och med att fråga om det blev en pojke eller en flicka. Det visade sig ha blivit det senare.

Annons

Och när hon låg där på min mage, alldeles kletig och skrynklig, klingade bara en tanke i mitt huvud; "vad skönt att det är över". Det var skönt att det var över. Det var i-n-t-e himlastormande.
Men så gick det någon minut och den lilla, som redan då fått namnet Majken, sökte sig till mitt bröst. Fortfarande kletig och skrynklig, inte särskilt grann, fast – var hon inte helt plötsligt lite underbar? Jo, jag tror bestämt det. Hon var visst lite underbar ändå. Med mörk kalufs, djupblå ögon och den näpnaste mun. Kanske väldigt underbar till och med.

I dag är Majken snart sju veckor gammal. Vårt älskade lilla knyte har blivit en egen person. En mycket liten människa med alldeles egna idéer, miner, vanor och olater. Egna små läten och det underbaraste av leenden. Jag är mamma nu hörrni. Sanslöst.

Vi stannade på BB i två dagar. Det var skönt, vi fick maten serverad och undrade vi något var det bara att trycka på knappen så kom någon av personalen till undsättning. Rena rama kärlekssemestern. Men pang tjoff var det så dags att åka hem. Majken fick på sig lite kläder som vi köpt, de hängde löst på hennes spinkiga lilla kropp. Det var så svårt att förstå att vi skulle få ta med oss henne. Att hon var vår. Men, i säker stil rattade vi oss hem till huset och passerade för första gången tröskeln som en familj. För vi är ju en familj nu – vilken vidunderlig grej.

De första dagarna hemma klädde vi knappt på oss, blev chockade över att vi fortfarande var tvungna att handla mat, äta, sova, städa. Allt sådant kändes så oändligt trist i jämförelse med att ligga och titta på det fantastiska underverk som flyttat in hos oss.
Det fantastiska lilla underverket är ett harmoniskt barn. Stark och nyfiken. De stora ögonen ser sig piggt omkring. Hon fyrar av ett leende. Sedan somnar hon. Och gnyr för att det gör ont i magen. Vaknar. Får mat. Ny blöja. Somnar igen. Så håller det på. Ja, det är ju inte mycket mer än så den första tiden, men ack så ljuvligt.
Trots sin ringa ålder har Majken hunnit med en hel del. Vi har flugit och åkt tåg, varit på krogen och druckit champagne och i skogen för att plocka kantareller. Då sov hon i ljungriset, för det är ju ont om spjälsängar där bland träden.

Det börjar bli rätt himlastormande nu. Nu, när det verkligen gått upp för oss vilken fantastisk liten figur vi fått ynnesten att förvalta. Om inte annat går tiden himlastormande fort. Varje dag växer hon. Varje dag upptäcker vi något nytt hon lärt sig. Varje dag växer kärleken. Himlastormande stort. Himlastormande fort. Snart ska hon väl ha moppe och skjuts till hockey träningen.

Mer läsning

Annons