Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag älskar en för mig främmande person

När jag var tretton var jag dödligt förälskad i Slash, gitarrist i det legendariska rockbandet Guns n' Roses. Han var så mystisk och snygg och cool under sitt svarta, lockiga burr. Förälskad var jag, fylld av typisk tonårig idoldyrkan, men riktig kärlek, det var det inte.

Annons

För man kan ju inte älska någon man aldrig mött. Så har i alla fall jag alltid tänkt. Det är löjeväckande, ja rent utav fånigt, att säga att man älskar någon man inte känner.
I dag är jag dock beredd att revidera denna min sanning. För jag är inte bara betuttad-förälskad-förtjust, jag fullkomligt ä-l-s-k-a-r en för mig främmande person. Jag älskar någon jag aldrig mött. Älskar någon jag inte känner. Och denna någon är en liten, liten en som flyttat in i min mage.

En gång har maken och jag fått se detta under (som vi för enkelhetens skull i fortsättningen kan kalla Mini). Det var för någon månad sedan, i en svartvit monitor på Södersjukhusets förlossningsavdelning. Mini verkade vansinnigt perfekt. Och när vi fick se "henom" buffa runt där inne, gäspa och sparka och ta sig på näsan, fylldes jag av ingenting mindre än fullkomlig kärlek.
Vi förnimmer varandra då och då, Mini och jag. För det pågår uppenbara karateövningar i min mage mest hela tiden, Minis farsa kan till och med känna det på utsidan. Och för varje välriktad spark älskar jag den där lilla typen ännu mer.

Barnmorskan säger att man inte ska, men jag kan inte låta bli att snoka runt i olika gravidforum på nätet. Det handlar om UL, BIM och SF-mått och en massa annat som jag inte förstår mig på. Det handlar om hälsa och kost, glädjeämnen och rädslor, just det senare har jag hakat upp mig på.
En fobisk rädsla kan man inte påverka, det är snarast ett sjukdomstillstånd där rädslan är utom ens makt. Men varför kämpar så många fullt friska kvinnor med normala graviditeter för att slippa föda vaginalt? Herregud, vi har fött barn i hundratusentals år, det är liksom ordnat så att det ska funka. Det gör ont. Det är blodigt och bajsigt och äckligt. Man kan spricka. Så är det. Men vi är (i alla fall de allra flesta av oss) gjorda för att föda barn.

Jag resonerar såhär: Varje litet barn som föds är ett stort mirakel i sig, självklart. Men det föds ju barn hela tiden, på hela jorden, varje sekund. Och kan Joy krysta ut en unge i en lerhydda på savannen med sina syrror som barnmorskor, borde väl jag kunna föda ett barn på ett modernt sjukhus där all tänkbar kompetens och smärtlindring finns till hands.
Kejsarsnitt är världens bästa de gånger det verkligen behövs, men att okynnesoperera folk i magen för att de vill ha ett intakt underliv alternativt inte orkar med några timmars smärta, det är vansinne. Men säg den Hollywoodtrend som inte får fäste också hos Svenne Banan.

Mer läsning

Annons