Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag älskar dagis

/

Annons

Skitungen har fyllt ett och börjat i förskola, vi har således närvarat vid vårt livs första föräldramöte, åtminstone det första som föräldrar. Och vad annat kan jag säga än att, tja föräldrar är ett lite märkligt släkte.

Låt oss resa tillbaka till avdelningen Violen, den där vardagskvällen då vi upphöjdes till dagisföräldrar for real.

Rektorn var på plats, i fyrtiofem minuter körde hon det hon själv skämtsamt kallade korvstoppning. Vi fick veta allt om hur förskolor i stort fungerar, hur våra barns förskola fungerar, hur läroplanen ser ut, vilken verksamhetens inriktning är och så vidare. Det var intressant. Men än mer intressant var vilka samtalsämnen som skapade debatt.

Frågan om vilken mjölk våra barn skulle dricka var en het potatis och okej – det kan jag köpa. Men när ett rum fyllt av föräldrar inte kan enas i ett beslut med hjälp av ytterst demokratisk handuppräckning börjar man ju fundera över människors lämplighet. Och när några av föräldrarna gick i spinn på diskussionen om huruvida vi ska ha skoskydd (blåa i plast, tänk sjukhus) eller ej, stod det klart för mig att vissa i det här gänget var komplett galna.

Alla argument som togs upp kring skoskydden talade emot dem. De kostar 1,50 styck, det blir skitigt i alla fall och de är sjukt omiljövänliga. Ändå, ÄNDÅ, var det några besserwissrar som inte kunde förstå varför man skulle fimpa skoskydden.

Rektorn harklade sig och fortsatte på sin finlandssvenska ”de kostar som sagt 1,50 styck och det blir mycket pengar vi sparar varje år genom att plocka bort skoskydden.”

Pappan som verkade grinigast över förslaget undrade lite bryskt HUR det här ekonomiska överskottet skulle fördelas, de måste väl ha gjort upp en plan för detta? Rektorn svarade att ”de här pengarna kommer att gå till det finaste ni har – era barn.”

Pappan blev tyst och några nya skoskydd kommer inte att köpas in till förskolan. Tack för det.

Vidare kan jag berätta att dagisföräldrar tävlar. De tävlar om vilka som älskar sina barn mest. Älskar man sitt barn mycket hämtar man tidigt. Gärna innan mellis och absolut inte senare än femton noll noll.

Vår unge går åtta till halv fem, fast det förstås, vi kanske inte älskar henne så mycket. I övrigt måste jag säga I love dagis! (Jag vet att det heter förskola nuförtiden men så länge förskolan kallar outbildad personal för pedagoger tänker jag kalla förskolan för dagis. Dagis låter mysigt också. Velourmysigt). Som sagt, jag älskar’t och ungen älskar’t. Hon har så otroligt roligt med kompisarna och personalen. De är ute hela dagarna och den lilla somnar lyckligt rosig om kvällarna. Hon älskar det så mycket att vi som älskar henne mer låter henne gå ända från åtta till halv fem.

 

Mer läsning

Annons