Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingrid var 18 år när hon fick polio

/
  • Ingrid Lundquist tränar varje vecka i den varma bassängen på Remonthagen för att behålla den rörlighet hon har kvar. Foto: Håkan Luthman

Det var jättevackert väder den där dagen 1956 då 18-åriga Ingrid Lundquist gick för att hämta postväskan hemma i Vejmon, Rönnöfors.

Annons

– Plötsligt fick jag väldigt ont i hälen, säger hon, det var som om jag hade spiktrampat. Men mamma plockade vinbär och jag tänkte hjälpa henne. Då fick jag så ont i ryggen att jag tvingades lägga mig på gräsmattan.

Därefter gick hon och lade sig på övervåningen där hennes rum fanns. När hon skulle ta en värktablett ramlade hon ihop, benen bar henne inte längre.

– Jag var tvingad att tänka på varje steg jag tog. Till sist ringde vi efter en taxi och åkte till doktorn, taxichauffören fick bära mig in.

Läkarna trodde det var ischias, hon fick åka hem med värktabletter. Under två veckor låg hon i sin säng och åt tabletterna utan att bli bättre.

Läkaren gjorde hembesök och kunde konstatera att det var något annat fel. Det bar iväg till sjukhuset där de tog ett ryggmärgsprov och konstaterade att det handlade om polio.

– Jag lades in på epidemin, det här var i september och jag blev kvar till slutet av april. Problemet var vänster ben och så var jag svag i höger.

– Jag fick träna med gåstol och sedan kryckkäppar, till sommaren gick jag igen utan stöd.

I slutet av 1970-talet fick hon problem med balansen och började använda kryckor igen. Hon blev samtidigt allt svagare i ryggen och i benen. Vid överansträngning får hon värk.

Nu tränar hon en gång per vecka på Remonthagen i bassängen för att hålla musklerna i trim.

Ingrid Lundquist har ännu inte fått fastställt att det är postpolio hon har, men både sjukgymnasterna och hon själv tror att så är fallet.

 

Mer läsning

Annons