Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen ”liten gumma” gnor hos mig

Jag har ingen fysik att skriva schlagertexter om.

Annons

 Jag kan inte meka. Jag kan inte byta olja på någons bil. Jag kan plocka ur en diskmaskin och bedömer mig som en bra pappa till mina söner. Jag känner mig rätt jämställd även fast jag inte delar i stort sett någonting med tokfeministerna. I schlagerfestivalen sjöng Linda Bengtzing en låt som intellektuellt måste ha några år på nacken. Hade Ulf Lundell sjungit den och i texten bytt genusperspektiv hade tidningarnas kulturredaktioner förmodligen självantänt. Tänk er själva att en gubbe med några överflödiga kilon runt magen stått på scen och framfört texten: ” Har hittat kvinnan med rätt kemi/ har hittat kvinnan med bra fysik/ hon är en riktig kvinna, en sån man vill ha / En trygg hemmafru / som kan plocka ur en diskmaskin ”. Det hade blivit ett ramaskri, tro mig.

I dagarna kan man läsa/kommer man att kunna läsa de mest fantastiskt fördomsfulla texter i tidningar och andra media. Egentligen borde jag inte bry mig, men jag är man och känner mig ibland personligen kränkt av allt dravel som publiceras. Hemma hos mig går ingen ”liten gumma och gnor”. Ska luddet på taklampan bort så är det jag eller någon av sönerna som måste torka bort det. Ska vi ha någon mat på bordet så är det jag eller någon av sönerna som måste laga till något. Ska vi ha några rena kläder så är det jag eller någon av sönerna som måste tvätta. Jag skulle kunna hålla på och lista upp saker i det oändliga.

Familjebilden i Sverige har förändrats de senaste 50 åren, men det verkar inte kvinnorörelsen ha fattat. Företrädarna tror fortfarande att en familj består av mamma, pappa och barn. Och att det är mamman som måste ta allt ansvar. Det förekommer förstås sådana situationer likväl att i en del familjer är det pappan som drar det tyngsta lasset. Att otroligt många äktenskap utmynnar i familjer där det inte finns både en mamma eller en pappa utan bara endera eller, föresvävar inte rörelsen.

Jag vet att kvinnokampen inte bara handlar om vem som plockar ihop efter middagen, men eftersom man alltid får just såna basargument nerkörda i halsen och de är lätta att bemöta tar jag chansen nu när jag har 2 700 tecken på mig att kritisera. Men jag tänker inte argumentera med så billiga metoder som att påstå att kvinnorörelsen kanske skulle göra mer nytta i småbyar i Afrika där man fortfarande skär bort delar av småflickors könsorgan, eller att kvinnor i vissa arabländer riskerar spöstraff om de har långbyxor på sig. Jag vet att vi inte bor i Afrika eller i något arabland, men människovärdet bryr sig väl inte om/är inte beroende av geografi. Jag tänker inte debattera det här. De som argumenterar emot är i allmänhet mycket skickligare retoriker än jag och jag bryr mig inte om ifall jag stämplas som en gammal reaktionär gubbe. Till det är jag alldeles för mycket karl.

Mer läsning

Annons