Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen brödrakemi

Noel Gallagher verkar ha tröttnat på jobbiga brorsan Liams bratfasoner och bestämt sig för att lämna gruppen.

Annons

”Folk får skriva och säga vad de vill, men jag kan bara inte fortsätta att arbeta med Liam en enda dag till” skrev Noel på bandets hemsida den 28:e augusti och plötsligt var forthcoming gigs listan på bandets hemsida helt tom. Knytnävskamp bakom scenen och en smashad Noel-gitarr, av Liam naturligtvis, minuterna innan konsertstart i Paris ska enligt uppgift vara droppen. Återstår att se hur mycket sanning det ligger i det uttalandet? Men bröder som ska försöka samsas i band har under rockhistorien varit ett återkommande problem.

Bröder Ray och Dave Davies i The Kinks och John och Tom Fogerty i Creedence Clearwater Revival är två andra exempel på den svårhanterade personkemin. Sen finns det ju brödrakonstellationer som funkat perfekt, exempelvis bröder Gavin och Ian Sutherland som skrev odödliga ”Sailing” på tidigt 70-tal. Deras samlade verk på de åtta albumen de hann med under gruppnamnen The Sutherland Brothers och The Sutherland Brothers & Quiver platsar absolut på ett blad i boken om låtar som kan göra alla med ett hjärta som bultar för älskvärda melodier genuint lycklig.

Charmerande melodisk har amerikanen Rich Hopkins också alltid varit. I min ständiga mission för de ignorerade har turen kommit till denne sympatiske gitarrist och låtskrivare. Första mötet kom på vinyl 1989 när han frontade gruppen The Sidewinders på bländande albumet ”Witchdoctor”. Fortsättningen med ”The sand rubies, rich hopkins and the luminarios” och lite solosvängar på 90-talet och in i nutid har hela tiden handlat om mixade sinnesstämningar på amerikansk pop och rock’n’roll när det känns som mest hudnära och okonstlad. Till sist bara att par viktiga statements i konsten att umgås med sin musik.

Om ni inte redan har fattat det så vill jag bara berätta att jag i tio av tio fall alltid kommer att välja Gina Villalobos och Juanita Stein, den senare sångerska och gitarrist i Sydney-bandet Howling Bells, framför Lady Gaga. Helt enkelt för att det handlar om musikalisk klasskillnad.

Det eskalerande tramset i P3 och P4 har gjort att jag numera bara gör snabba stickprov för att kolla om de mot förmodan skulle ha frisknat till. Men största anledning är den allt mer utbredda musikaliska lättjan och utslätningen som gör att man praktiskt taget aldrig hör någon av nedanstående artisters låtar hoppa ut ur radioapparaten och omfamna en ömt.

Mer läsning

Annons