Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inga papper, inga intyg, inte någonting

Jo visst. Jag är vaccinerad.

Annons

Men det kaos som tydligen råder på vaccinationsstationerna är helt oacceptabelt. Vilka tillhör riskgrupperna? Det verkar vara så enkelt som att personer som kan säga riskgrupp också är i en.

När jag vaccinerade mig var det ingen som undrade varför jag var där. Det kan ju bero på att jag ser ut som en vandrande riskgrupp, men det kan också komma sig av att personalen inte blivit beordrade att kolla. Inga papper, inga intyg, inte någonting. Det som skrevs gjorde man själv och hade man slutligen kommit så långt som till vaccinationskön kunde man alltid kryssa i att man befann sig i farozonen. Så här får det inte gå till.

Landstinget, som jag förmodar är ytterst ansvarigt, blev tydligen helt tagna på sängen. Bara att få tag på vaccin var visst ett jättejobb. Men när det var avklarat gick det inte att slå sig till ro. Vilka som skulle få sprutorna gav tydligen en för våldsam huvudvärk. Det verkar ha blivit något slags lyckoeufori sedan doserna var kirrade. Allt vad gäller riskgrupper och prioriteringar verkar vara kaos.

Julaftnarnas Tomtehoppningar ute vid Ändsjön funkar mycket mer civiliserat. De som är små får sin påse först. Bara de mest förslagna föräldrarna skulle tackla sig förbi en treåring för att kunna lägga rabarber på skumbananerna. Förmodligen skulle han/hon bli mycket illa sedd av andra föräldrar.

Men när det gäller vaccination, mot en i vissa fall jävligt farlig sjukdom, är det djungelns lag som gäller. Att folk är som folk är väl inte så konstigt. Alla försöker ju klara skinnet. Men de ansvariga får inte bara sticka huvudet i sanden. Vem tar ansvaret för att en hjärtsjuk nioåring inte får vaccin, medan en fullt frisk idrottsman tränger sig före? Det har faktiskt hänt. Ett ishockeylag fick gå före i vaccinationskön. Fullkomligt oacceptabelt i ett samhälle som gör anspråk på att vara civiliserat. Hoppas Uitto och den övriga raddan råd är beredda att stiga fram om det går åt helvete och inte bara dölja sig under pappershögar om regionbildningar.

När jag vägde 90 kilo och bestämde mig för att det inte var nåt vidare köpte jag mig en ny badrumsväg och vägde mig varenda dag. Helt naken betraktade jag de röda hånande siffrorna som inte ville krypa under 90-strecket. Jag åt mindre och försökte blidka vågen. Efter några veckar darrade siffrorna till och stannade på 89,9 kg. Total triumf. Jag visste inte till mig av stolthet och lycka. Fortfarande vägde jag kroppen naken. Mellan två olika tröjor kan det skilja två hekto. Därför fattar jag inte det där världsomspännande bantningsföretaget som envisas med att låta folk ha kläderna på när de väger sig. Förmodligen vill de inte lägga pengar på vettiga omklädningsrum. Antagligen skulle det bli för dyrt och ägarna i USA skulle gå med mindre vinst. Trist, för när man bantar behöver man minsta lilla uppmuntran. Z

Mer läsning

Annons