Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hockey-VM i Mjälle

Annons

På garageplanen nedanför radhuset i Mjälle utkämpades hockey-VM både 1969, 1970 och 1971. Sovjet vann jämt. Med grabbar som Ragulin och Firsov i laget hade andra inte en chans. Det var jag, Arne, en tennisboll och ett par Koho-ishockeyklubbor. Arne var starkast så han fick jämt (nästan i alla fall) bestämma vem han ville vara. I stort sett varje gång valde han att dra på sig tröja nummer fem (det var i alla fall det vi lekte, vi hade inga riktiga hockeykläder). En stor vit femma var tryckt på ryggen av Alexander Ragulins röda CCCP-tröja. Ragulin var back, ilsken och stor som en ladugårdsvägg. Motspelare har vittnat om att en tackling av Ragulin var som att bli överkörd av en ångvält. Självklart var han förstahandsvalet för smågrabbar som kopplade av efter skolan med Nya bondespelet och Lucky Luke-böcker. Som åt halvmetertjocka skivor kärnmjölkslimpa med lika tjocka skivor Herrgårdsost och doppade i litervis med O’boy, tillredd med så skumma proportioner att skeden nästan kunde placeras stående i chokladmjölken. Grabbar som satt i den brandgula soffan i gillestugan och lyssnade på Cosmo’s factory – Creedence Clearwater Revivals senaste LP och var storörat imponerade av trummisen Doug Clifford, som vi tyckte slog så hårt på virveltrumman.

Så var det när 60-talet blev 70-tal. På den tiden hette hockeyhjältarna något tufft. Ragulin är bara ett exempel. Då fanns det inte plats i laget för grabbar med namn som Pääjärvi-Svensson och Ekman-Larsson broderat på matchtröjan. Namn som de här hittade man möjligen i medlemsförteckningen i socionomförbundet. Sådana käkade Ragulin till frukost. Det var i alla fall vad vi trodde. Det mesta av det tuffa stod vår kompis Ragulin för. Det kändes ibland som om han satt med och lyssnade på Creedence. Nu är det snart, ok då, det är 40 år sedan och nu borde det kunna sägas. Det var lite trist att ha Arne som medspelare. Han gick alltid direkt på mål och sköt stenhårda skott med den frusna tennisbollen. Han passade inte i avgörande ögonblick. Han var inte ett barn av folkhemmet. Alla skulle inte nödvändigtvis vara med. Det var resultatet som räknades och det kunde man se som blöta fläckar på garagedörren där bollen hade träffat. Jag kunde fegt hålla på och passa i all oändlighet, tills det vita luddet på bollen var bortslitet. En sådan där som inte hade fått vara med i ett enda lag utan folkhemmets idrottsideologi. Nu pågår hockey-VM. Jag är väl inte överdrivet intresserad. Varken i med- eller motgång. Det jag mest funderar på är att jag närapå är så gammal att jag kunde vara farfar åt hela bunten. När vi spelade våra avgörande matcher på garageplanen var våra hjältar och förebilder farbröder som gjorde upp om guldet i hockeyrinkarna. Jag vet inte vad det beror på, men nu känns det som om det är smågrabbar som krigar på isen.

Mer läsning

Annons