Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hårt arbete bakom Susannas skaparglöd

/
  • Nästan varje dag tillbringar Susanna tid i sin smedja och gör, som hon själv ser det, vanliga arbetspass. ”Jag är inte så bunden vid tiden, jag kollar inte på klockan.”
  • Konstsmeden Susanna Bäckström i arbete.
  • Susanna Bäckström tvekade aldrig när hon skulle köpa smedjan i Gåxsjö. ”Allt fanns redan, det var bara att gå in och börja jobba med en gång.”
  • Maken Torbjörn Österman har fått stå modell ett flertal gånger. ”Det är viktigt att fånga känslan och att den håller ihop med linjerna. Jag kan inte sätta dit en näsa som hänger helt löst”, säger Susanna och skrattar.
  • Flera av sänkena som Susanna använder när hon ska forma järnet har hon tillverkat själv. ”Allt beror på vad jag vill göra”, säger Susanna.
  • ”Jag vill att det ska synas att det är min stil på smidet”, säger Susanna. Samtidigt har det tagit tid för henne att finna just sitt personliga formspråk.
  • Nästan varje dag tillbringar Susanna tid i sin smedja och gör, som hon själv ser det, vanliga arbetspass. ”Jag är inte så bunden vid tiden, jag kollar inte på klockan.”

Susanna Bäckström tillbringar nästan varje dag inne i sin smedja där konstverken får växa fram.
– Det finns ingenting som heter inspiration, det är hårt arbete som ligger bakom min konst, säger hon.

Annons

Elden värmer i den svala lokalen. Ämnet, som är själva järnet, i form av en lång pinne förs in i det glödande kolet. Vant sprider Susanna ut kolet med handen, hon har skyddshandskar.

– Smide handlar om att behärska elden och få en sådan jämn värme som möjligt, förklarar Susanna.

I ässjan, eldstaden där kolen ligger och glöder, kan hon reglera lufttillförseln under kolen för att få uppnå olika temperaturer i järnet. Allt beror på hur stort ämnet är. Järnet ska sedan bli närmare 1000 grader innan det blir formbart.

När Susanna smider lampetter tar hon hjälp av en lufthammare. Med ett sänke, som är som är ett smidesverktyg i form av en tång, hamras sedan mönster in i det glödande järnet.

– Jag brukar bygga egna sänken och experimentera mig fram för att uppnå det resultat jag vill ha.

På gårdsplanen i Gåxsjö, cirka två mil utanför Hammerdal, har Susanna Bäckström sin smedja, en gårdsbutik och ett hus som hon byggt tillsammans med sin man Torbjörn Österman.

Susanna kommer ursprungligen från Frösön och maken från Stockholms skärgård.

– Jag var på jakt efter en smedja så jag hade kunnat hamna var som helst, säger Susanna om sitt val av bostadsort.

Inne i huset blandas detaljer från den smed som bodde där innan, då huset enbart var en liten stuga, tillsammans med Susannas egna verk som passar fint in med makens snickarglädje.

Inga barndomsdrömmar ligger bakom hennes yrkesval. Från början ville Susanne bli arkitekt eller konstnär, men efter en helgkurs i smide trillade hon dit.

– Ingen vet hur det känns att prova på att slå på mjukt järn, det är en sådan speciell känsla, berättar Susanna.

Att få skapandet att gå runt är en annan femma, men Susanna kan leva på sin konst.

– Det är svårt att bli rik på att vara smed. Jag kan inte hålla på med att göra en ljusstake i flera veckor och sedan få betalt för den tiden jag lagt ner. Att få upp ett tempo är viktigt, säger hon.

Fruktskålen, med sina runda smidesformationer, och smidesteckningarna, med sina utdragna linjer, är enbart några av Susannas verk. Smidesteckningarna, där Susanna bland annat gör krokier, började med tredimensionella smidesverk som hon först tecknade och sedan böjde till med ståltråd innan hon gjorde det slutliga i järn.

Efter ett tag kom Susanna på att det borde vara mer praktiskt att göra verken platta i stället för att göra det lättare för människor att ha hennes konst i hemmet.

– Det började med hästar. Jag hade fått en beställning att göra utsmyckning på en husfasad och jag valde att göra hästar som sprang efter varandra. De utdragna linjerna framhävde rörelserna.

– Allt som jag gör har fått växa fram och det var inte så att jag planerade att göra en fruktskål det bara blev så. Det ena leder vidare till det andra.

Inne i gårdsbutiken finns hennes hundar Tindra och Dodi tecknade i järn, även hennes man har stått modell till vissa av porträtten.

En gravid kvinna i smide fångar mitt intresse.

– Jag hade länge tänkt göra ett porträtt av en kvinna som är gravid, men jag vågade aldrig fråga någon. Men en dag kom en kvinna hit som var gravid och ville att jag skulle göra ett porträtt av henne. Hon födde barnet samma dag som hon stod modell, berättar Susanna.

Just nu håller hon på med ett beställningsarbete, ett porträtt.

– Det finns en utmaning i att porträttera, att fånga karaktären, en rörelse eller en stämning. Något som gör bilden mer spännande.

Inga nya projekt är på gång, men Susanna vill snart komma med något nytt.

– I dessa usla tider vill inte människor köpa konst, men de kan köpa fruktskålar, säger hon och skrattar.

Susanne har inte svårt att skiljas från sina verk som hon hamrat och böjt fram i sin smedja.

– Det är roligt att sälja sådant som jag själv tycker om bäst. När något är färdigt släpper jag det och går vidare till något nytt, berättar Susanne.

Men hon visar ogärna upp sina verk innan de är klara.

– Smide är inte fint förrän det är färdigt. Det gäller att kunna förställa sig hur det kommer att se ut under processen. Jag tror inte att andra kan föreställa sig det jag ser. Men i slutändan vill jag att min konst ska vara fin att titta på.

Mer läsning

Annons