Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han låg och kröp i förrådet

Jag har sorgligt nog sålt alla mina gamla vinylplattor till en handlare i södra Sverige. Hade jag honom här nu skulle jag nog göra något straffbart mot honom.

Annons

Det var tre år sedan, men försäljningen känns fortfarande djupt inne i själen. Hela min uppväxt låg nerpressad på 1 500 vinylplattor och den var enligt uppköparen värd 11 000 kronor. Han låg och kröp i förrådet bland kartongerna och gläfste att den ena efter den andra, i mitt tycke unika, skivan inte var värd mer än tio spänn. Det var helt fantastiska plattor, många av dem inte tryckta i mer än 500 exemplar. Men varför sålde du då, din dumme fan? undrar ni.

Jag skulle flytta och behövde en disk- och en tvättmaskin och pengarna från försäljningen täckte precis kostnaden för vitvarorna. Varför sitter han och saggar om det här just nu? Det är ju faktiskt klimathot och säldöd på gång. Isberg på Grönland smälter bort, befolkningen på Seychellerna ser sina hus drunkna under ett stigande hav, sinnesjuka slagregn lägger stora delar av Bangladesh under vatten. Ja, jag vet. De skulle ha varit glada om de bara haft några sålda plattor som värsta bekymmer. Men jag tror människor fungerar som jag. Överlag, alltså. Varje individ är såklart unik, men alla lever i det lilla. Man tänker på sig själv och där är väl ett av de stora problemen med att komma till rätta med till exempel klimathotet. Så länge man inte själv märker av klimathotet spelar det väl ingen roll om man står och såsar på tomgång. Så länge inte Storsjön svämmar över och vågorna börjar slicka den gula beläggningen på Stortorget behöver man inte ta något eget ansvar.

Det är så klart viktigt att länderna globalt kommer överens om att minska belastningen på klimatet, men utan att vi som individer också tar vårt ansvar, spelar det ingen roll vad de bestämmer. Att Fredik Reinfeldt stänger av bilmotorn när han går in och köper en tidning har ingen betydelse så länge 1 000 andra skiter i att göra det lilla de kan för att mildra klimathotet.

Drar alla sitt strå till klimatstacken har vi i alla fall gjort vad vi har kunnat. Jag tror det kommer att kännas rätt skönt om 50 år att kunna berätta för våra barnbarn att vi i alla fall gjorde det vi kunde. Jag ska väl trots allt inte hålla svansen så högt. Jag och sönerna ska till Kanarieöarna över jul. Med andra ord en klimatpåverkan som hållit mig sömnlös de senaste månaderna. Jag klimatkompenserade förstås resan, men jag vet inte vad det innebär. Jag betalade några hundra extra för att döva miljösamvetet så att jag ska kunna sitta på balkongen och dricka en cerveza utan att miljö-mupperiet kommer och slår mig i nacken. Det är ju själva den att det inte går att cykla till värmen. Om tekniken är på min sida kommer en direktrapport från värmen nästa måndag.

Mer läsning

Annons