Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gud har spelat ut sin roll

Jag fick oväntat besök häromdagen. De var två, men de var ganska lika varandra. De var tvillingar. Och de var på ett heligt uppdrag. Det var jag också. Jag höll på att städa lite så jag var nog ännu mindre mottaglig än vanligt.

Annons

Tjejerna var två representanter från Jehovas vittnen – ni vet den där organisationen som bland annat tokvägrar ta emot blod om de någon gång skulle behöva en transfusion. Tjejerna var säkert lika övertygade om att Gud finns och gör storverk som jag är fullkomligt säker på att han spelat ut sin roll i vårt moderna samhälle. Den där guden som de hyllade gav mig en rätt otrevlig åkomma för en massa år sedan. Jag dras fortfarande med den MS som den högste tyckte att jag var rätt person att släpa på.

Om ingenting alldeles fantastiskt inträffar kommer jag att ha sjukdomen till den dag de gräver ner eller eldar upp mig. Försök övertyga mig om att det finns en god gud! Det där skitsnacket om att det jävliga inte är guds fel, utan det är hans onda motsvarighet som är ansvarig, känner väl alla igen. Jag har skrivit det förut, men det tål att upprepas. Att vara gud måste ju bara vara världens bästa jobb. Att få cred för allt bra – typ hundvalpar, sommarvindar och jordgubbstårtor – och inte behöva ta ansvar för något skit i världen. Nej, då är det antikrist som står bakom. Låter det särskilt år 2009? Det är klart. Den världsordningen är lätt att tro på när man är ung och frisk. Det blir svårare när man sitter där medelålders, sur och sjuk. Gud fyllde säkert nån funktion förr i tiden – om inte annat än för att se till att drängar och pigor packade sig upp ur sina sängar på veckans lediga dag.

Den här episteln var inte alls tänkt att handla om den sagobokshjälte som vissa knyter upp hela sina liv på.

Undrar vem som låg bakom detta års hittills värsta trauma? Enligt uttolkare, farisèer och skriftlärda var det säkert hin håle, men jag tror att det berodde på klantiga inköpare. Visserligen kanske inte timmen att handla var så väl vald. Klockan nittonåtretti på trettondagen. Att stiga in i livsmedelstemplet var som att förflyttas 20 år tillbaka i tiden och några hundra mil österut. Välsorterat som i en dagligvarubutik i gamla Sovjet. Inget kött, ingen ost, ingen mjölk, ja på det hela taget ingenting förutom ett väldigt välsorterat potatislager.

Eftersom jag är en sparsam typ försöker jag verkligen storhandla så där en gång i veckan. Efter julen har jag inte varit på bua en enda gång vilket lett till att det behövdes en rejäl bunkring. Jag förvarnade sönerna om att nu skulle det bli bära av när jag kom hem. Ingen fick smita. Alla skulle hjälpa till. Jag gjorde verkligen mitt yttersta för att storhandla, men jag måste sticka iväg i kväll igen. Det som jag släpade hem i den där ynka kassen jag fick ihop är mer än på upphällningen.

Mer läsning

Annons