Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gärna fältartister – men först ska de tränas hårt

/
  • Morgonexercis i femtongradig kyla på gårdsplanen. Att gå och stå som försvaret vill är inte så lätt, det krävs mycket träning.
  • Instruktör Görgen Karlehav överser hur eleverna hanterar en fingerad olycka där en soldat huggit sig i benet.Foto: Elisabet Rydell-Janson
  • Instruktör Tomas Boström överser tryckförbandslektionen. Bakom honom tränar Peter Sundberg på Kristoffer Bäck och Henrik Nordén på Lucas Brynte.Foto: Elisabet Rydell-Janson
  • Gasmasklektion. Att det fanns så många delar att hålla reda på kom som en överraskning för de flesta.Foto: Elisabet Rydell-Janson
  • Jessica Sjöholm och Per Engström bekantar sig med skyddsmasken.Foto: Elisabet Rydell-Janson
  • Morgonens första lektion handlar om sjukvård och inleds med en fingerad och blodig olycka. Per Engström (i mitten) tillhörde dem som genast tog tag i situationen.
  • Instruktörerna Linda Andersson och Mia Löfgren.
  • Gör jag rätt? Jessica Sjöholm tar en omgång med andningsdockan. I bakgrunden ser Kristoffer Bäck fundersam ut.
  • Morgonexercis i femtongradig kyla på gårdsplanen. Att gå och stå som försvaret vill är inte så lätt, det krävs mycket träning.
  • Lektion i bandage och tryckförband. Blåsarna Per Engström och Lucas Brynte.
  • Instruktör Johnny Olofsson vill gärna se fler kurser vid försvarets kursgård i Ånn.
  • Maria Almlöv och Kristoffer Bäck får hjälp med skyddsmasken av Mikael Jonsson.
  • En fingerad olycka inledde sjukvårdslektionen. Några få agerade direkt, men de flesta var passiva åskådare, något som ledde till intressant diskussion efteråt.Foto: Elisabet Rydell-JansonKänns det något än? Jessica Sjöholm lägger tryckförband på Mikael Sundén.Foto: Elisabet Rydell-Janson
  • Instruktör Görgen Karlehav demonstrerar Heimlichgrepp på Peter Sundberg.

Klockan är 07.45 och det är fortfarande kolmörkt ute i den 15-gradiga kylan.

Fjorton soldater i vita anoraker står på gårdsplanen och väntar på nummer femton som inte dykt upp. Snön knarrar under deras kängor. Till sist kommer den saknade soldaten rusande. Flaggan kan hissas och en ny dag börja för sexton blivande fältartister.

Annons

Egentligen är de inte soldater, åtminstone inte än. De är artister och kommer från hela Sverige, har olika bakgrund, ålder, utseende och musiksmak. De sjunger och/eller spelar olika instrument. En sak har de gemensamt: drömmen att åka ut till världens oroshärdar och underhålla trupperna.

Proceduren att bli antagen till Försvarsmaktens vintergrundkurs för fältartister har varit lång. Men nu står de här på en snöig gårdsplan utanför kursgården i Ånn, mer än halvvägs in i kursen.

Görgen Karlehav är en av instruktörerna och precis som de övriga kursledarna själv fältartist. Han spelar trummor. Han förklarar att det inte bara handlar om att åka till krigszoner, fältartister åker också runt och uppträder på svenska förband.

Många faller bort. Långt ifrån alla som går kursen tar sig ens så långt. Hälften går vidare till fortsättningskursen. Och ungefär hälften av dessa blir fältartister i realiteten. Så hur entusiastiska deltagarna än verkar här i Ånn så är det många av dem som kommer att falla bort längs vägen.

Det är onsdag och fjärde kursdagen. Som vanligt börjar dagen med liten flagghissningsceremoni på gården. Mattias Henriksson blåser revelj med sin trombon. Sedan blir det exercis i den femtongradiga kylan under ledning av kapten Johnny Olofsson från I19/Fältjägargruppen. I det militära har man regler för varje liten rörelse, avståndet till personen framför ska vara exakt så och så många centimeter. Vem kunde tro att gå och stå kunde vara så svårt!

Gruppen kämpar tålmodigt på. Alla bjuder till och gör sitt bästa.

Efter några minuters paus samlas de inomhus för dagens första lektion. Sjukvård står på schemat. Görgen Karlehav tipsar mig att vara beredd med kameran, ifall det kommer en överraskning.

Och det gör det. Knappt har eleverna hunnit bänka sig och Görgen inlett lektionen så utbryter ett fasligt liv i korridoren utanför. PANG KRASCH AAAJ OOHH AAAHHH AJ AJ AJ!!!

Oroliga blickar utbyts. Några få reagerar blixtsnabbt, flyger mot dörren och blir de första att upptäcka den fruktansvärda och blodiga scenen utanför: Tomas Boström ligger på golvet med benet i vädret och jämrar sig i högan sky. Bredvid honom ligger en blodig yxa.

Har han verkligen huggit sig i benet här i trappen?

Oavsett vad som hänt så är det illa. Här gäller det att agera och agera snabbt. Göra rätt saker direkt.

Blodstoppsförband. Nu blir det intressant. Tre-fyra killar tar tag i saken och blir ledare. Peter Sundberg försöker få av den skadade byxorna för att kunna undersöka skadans omfattning. Thomas Bergqvist är beredd med blodstoppsförband. Per Engström tar en livrem och börjar knyta runt benet för att få stopp på blodflödet. Eric Metall ser sig om efter något smärtstillande för att lindra värken.

De övriga ställer sig lite i bakgrunden och observerar. Men de gör inget själva.

När de aktiva tycker sig ha fått ordning på situationen, sett till att den skadade andas och förbundit såret hittar de en bår och bär de in honom i klassrummet. Försiktigt lägger de honom på podiet.

Efteråt analyseras gruppens beteende. Görgen frågar var och en av kursdeltagarna om deras val.

– Varför gick du fram?

– Varför gick du inte fram?

– Vad tänkte du?

Svaren är intressanta:

– Jag tänkte, det var ju väldigt bra att vi går den här kursen så vi vet vad vi ska göra!

– Jag blev skrämd, innan jag fattade att det inte var på riktigt.

– Jag tänkte, tänk om det bara hade varit jag här...

Att stå tillbaka och vara passiv behöver inte vara fel, säger Görgen. Men ett val måste man göra.

– Någonstans måste man bestämma om man ska agera eller inte agera.

Nästa del handlar om andning, hur man

Mer läsning

Annons