Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett 200 år gammalt fatalt beslut

/
  • Avrättningen i Harbäcken den 17 november 1813 finns grafiskt beskriven, liksom anklagelserna mot lappmännen, i kyrkboken. Och i fall någon ändå skulle missa budskapet har en speciell notering lagts till på sidan om: ”Afrättade såsom Mördare”
Foto: Elisabet Rydell-Janson
  • Här i Tjärntorpet, gruvbolagets brukstorp nummer 100, i Kalls socken, föddes Pehr Jonsson Åhrberg år 1778. Han var 34 år när han försvann i Sjugden.
  • Tjärntorpet uppfördes omkring 1750 och användes som gruvarbetarbostad i över hundra år. I dag återstår en handfull förfallna byggnader, varav några är under upprustning.
  • Tjärntorpet är det mest förfallna av Fröå gruvas brukstorp men åtminstone en byggnad är under renovering. Det ligger vackert på en fäbodvall vid Åreskutan.
  • Några av byggnaderna vid Tjärntorpet har nästan helt återtagits av naturens krafter.
  • Bylinebild
  • Barnens begravning skedde den 7 februari 1813 men blev felaktigt daterad i kyrkboken:
  • Avrättningen i Harbäcken den 17 november 1813 finns grafiskt beskriven, liksom anklagelserna mot lappmännen, i kyrkboken. Och i fall någon ändå skulle missa budskapet har en speciell notering lagts till på sidan om: ”Afrättade såsom Mördare”
Foto: Elisabet Rydell-Janson

År 1812 tog Per Jonsson Åhrberg beslutet att vandra i väg från Undersåker med sin familj och sina husdjur för att bli nybyggare 35 mil norrut, vid sjön Storsjouten i Frostviken, Ströms kommun.

Det var ett ödesdigert beslut som kostade många liv.

Annons

Tjärntorpet är det minst kända och mest förfallna av Fröå gruvas brukstorp, en handfull ruckliga byggnader som mest används som rastplats för skotersafaris sent på vårvintern. Så här års ett riktigt kallhål.


Få känner till att här började Sveriges märkligaste nybyggardrama .

I detta lilla oansenliga torp vid Åreskutans fot föddes en av huvudpersonerna i vad som skulle bli Jämtlands läns första stora rättsdrama.

Livet i västra Jämtland var relativt gott. Men 1812 var ett missväxtår och folk svalt. Det var en bidragande orsak till att Åhrbergs lämnade släkt, vänner och trygghet för en riskoja på ett insynat nybygge i Östra Baksjön på sjön Storsjugdens norra strand i Frostviken.

Nybygget hade startats året innan av en granne till Åhrbergs, landbonden Nils Jacobsson från Järpbyn. Men han hade ångrat sig och återvänt hem till familjen efter ett halvår. Bortskrämd av lappar, sades det, men det kan lika gärna ha varit insikt. För oavsett statens fagra löften om skattefrihet, gratis utsäde och frihet från militärtjänst var det förenat med enorma uppoffringar att starta jordbruk i obygden. Oftast var det dömt att misslyckas.

Per Jonsson Åhrberg föddes 1778, son till gruvarbetare Jonas Persson Åhrberg och dennes hustru Brita Jönsdotter i Fröå. Som gruvanställda fick de bo i brukstorp som ägdes av gruvbolaget. Tanken var att de skulle bruka jorden och på så vis dryga ut den snålt tilltagna lönen med egenproducerad mat.

Åhrbergs bodde i Tjärntorpet, bestående av fem småtorp som delades med fyra andra familjer. Som barn fick Per hjälpa till med jordbruket och sedan tog han jobb som hyttdräng i Slagså hytta.

Han var kring 20 när han träffade den 12 år äldre Anna Larsdotter.

Anna hade varit gift tidigare. I kyrkboken för Undersåker står:

”October 21 1787 Copulerades Visiteuren Nils Forsström med Pigan Anna Larsdotter i Stamgärde.”

Det blev ett kort och barnlöst äktenskap och visiteuren (en lägre tulltjänsteman) försvann sedan spårlöst, kanske, som så många andra, ut i något krig.

Pers släkt var full av dragoner och gruvmän. Först att anta släktnamnet Åhrberg kan ha varit dragonen Jon Åhrberg, som bodde i Hårbörsta sent på 1600-talet. Anna var av bondesläkt, dotter till Lars Svensson och Lisbeta Hansdotter i Stamgärde gård nr 1, Undersåker. När Per kom in i bilden var Annas far död och gården hade övertagits av den äldre brodern Sven Larsson.

På gården fanns många munnar att mätta, däribland Annas lillebror Lars och änkemodern, Lisbeta, som nu räknades som ”inhyses” på gården. Hon var 84 år och helt blind när Anna såg henne sista gången. Kanske förskonades hon från den brutala nyheten om dotterns och barnbarnens öde. Ett nattvardsbesök den 8 november 1812 är sista noteringen om Lisbeta i kyrkboken.

Per och Anna fick sitt första barn, dottern Brita, i juni 1803 i Huså, där Per fått jobb vid hyttan. När sonen Lars föds i oktober 1805 är de tillbaka i Undersåker och Per är hästdräng vid smälthyttan i Slagsån, anlagd 1749 sedan man hittat koppar i Fröå och öppnat gruva även där. Malmen fraktades från Fröå till hyttan i Slagsån, vintertid med hästskjuts och på sommaren över Helgesjöarna med båt.

När yngsta dottern Anna föds 1809 är Fröås första gruvepok redan slut. Malmen hade sinat och därmed upphörde jobben vid Slagsåhyttan.

Detta gjorde Åhrbergs fatala nybyggarbeslut enklare. Familjen ville inte återvända till Huså där de vantrivdes och på Stamgärdegården fanns inte plats för en familj till. Lägg till missväxten och det blir lätt att förstå hur Åhrberg kunde intala sig att framtiden fanns 35 mil bort i Jacobssons övergivna riskoja.

Nils Jacobsson hade allt att komma hem till. I motsats till Åhrberg hade han, när han drog till Sjugden 1811, lämnat hustrun Brita Nilsdotter och 2-årige sonen Nils hemma i Järpen, att hämtas senare om allt gick väl.

Avfärden vid midsommar 1812 är lätt att se framför sig: paret Åhrbergs, de tre barnen, två kor, tio getter, fem får och en hund som vandrar iväg i procession längs landsvägen, mot det okända.

Men vad som egentligen hände när de kom till Sjugden är omtvistat. Klart är att föräldrarna försvann varpå barnen och kreaturen frös och svalt ihjäl. De hittades döda i det dragiga och skraltiga fähuset som Per hade byggt under hösten.

Föräldrarnas öde är det stora mysteriet. Den officiella versionen är att de mördades av samiska ”illgärningsmän” och för detta dömdes tre lokala lappmän till en horribel död. Men den versionen har inget stöd i modern forskning och de historiska källorna lämnar mer frågor än svar.

Tragedin upptäcktes i december 1812 och barnens kroppar bars på en bår de sju väglösa milen till Flåsjöbygden, först till Gubbhögen och senare till kapellet i Alanäset, som invigts fem år tidigare. I februari 1813, efter obduktion av länets förste provinsialläkare Per Rissler, begravdes de i en gemensam kista nära kyrkväggen. Det var en av de första gravarna på den nya kyrkogården.

Det var prästen i Undersåker, den 64-årige korpulente komministern Lars Erik Festin Sr, som fick den tunga uppgiften att meddela de efterlevande om vad som skett. Bara ett halvår tidigare, i juni 1812, hade samma Festin antecknat föräldrarnas sista nattvard i kyrkboken.

Festin kom även att ha en annan nyckelroll i dramat. Han handplockades av kontraktsprosten till den mycket speciella uppgiften att bereda de dödsdömda lappmännen inför avrättningen. Normalt var det en uppgift för deras egen lappmarkspräst, kyrkoherden Johan Axel Huss i Ström som åtminstone kände de dödsdömda. Men detta var ett "career move” om något och förmodligen drog Festin det längsta strået - en dubbelavrättning i Jämtland var unikt.

Föräldrarnas kroppar hittades aldrig, trots att 169 dagsverken lades ner på eftersök kring nybygget.

I domen mot fjällmännen ingick att betala skadestånd, 46 riksdaler och 32 skilling Banco, för de döda kreaturen. Om de pengarna och persedlarna i nybygget någonsin skickades till de efterlevande i Undersåker och Fröå är okänt.

Den enda kända reaktionen på Sjugdendramat i Åhrbergs hembygd handlar om Stamgärdebon Henrik Jonsson Södergren som efter nyheten fattade ett livsavgörande beslut:

Han var granne med Åhrbergs i Nyland, Undersåker och när han hörde att de skulle ha mördats av lappar i Sjugden blev han rasande och svor hämnd.

Med familj, bohag och kreatur drog han iväg mot samma ödemarker.

I Kärrnäset, 20 mil senare, hade han lugnat ner sig. Det kändes inte lika angeläget att hämnas på lapparna längre. Men någonstans måste familjen ta vägen och Öjarsvattnet lät bra när någon nämnde det. Han öppnade nybygge där och senare i Lilla Fulvurn, där han svalt med familjen i 25 år innan de återvände till Öjarn.

Mer läsning

Annons