Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Entusiasten som håller liv i Hallvikens flygplats

/
  • ”Den här flygplansmodellen var det första amatörbyggda flygplanet som flög jorden runt”, säger eldsjälen Sven-Erik Pira, 64 år.
  • Landningsbanan är 800 meter och under årens lopp har flygklubben fått fylla igen många sprickor i asfalten.
  • En flygtidtabell från 1969.

Här är militäranläggningen som blev Sveriges längsta flygtaxilinje 1969. I dag är det 40 år sedan flygplatsen i Hallviken invigdes. Numera är det Strömsunds flygklubb som sköter om anläggningen.
– Vi skottar flygbanan på vintern så att det går att
flyga året runt. Men den är obemannad, säger
eldsjälen Sven-Erik Pira, 64 år.

Annons

Låta oss backa bandet till början av 1940-talet. Andra världskriget härjade fortfarande som mest.

Det var då Hallvikens flygfält byggdes. Anledningen var att när kriget startade fanns det endast tio riktiga militärflygfält.

För att Sveriges flygvapen inte skulle slås ut vid ett fientligt anfall var man tvungen att bygga nya flygfält – spridda över hela landet.

Flygfälten skulle ligga tillbakadragna, ha bra signal- och järnvägsförbindelser.

Hallviken passade bra i och med sitt höga läge. På den tiden var anläggandet av flygfältet ett jätteprojekt.

Det behövdes 850 man och över 100 lastbilar, som gick dygnet runt, för att färdställa flygfältet.

Vid krigsflygfälten byggdes efter hand baracker, ammunitions- och drivmedelsförråd, flygplansvägar och flygplansskydd i form av öppna eller täckta jordvärn eller byggnader så kallade ladvärn.

Strömsundsbon Sven-Erik Pira, som är med i Strömsunds flygklubb och kan flygfältet i Hallviken utan och innan, berättar för LT:

– Du kan ju tänka dig på den tiden vilket arbete som gjordes med tanke på vilka maskiner de hade att tillgå. I Hallviken fanns det väl ett 15-tal ladvärn (flyghangarer) som skulle se ut som hus. I Ladvärnen kunde man köra in med flygplanen, men i dag finns det inte så många ladvärn kvar.

Den flygplanstyp som var baserade på Hallviken under den här tiden var bland annat B17 (enmotorigt bombplan som tillverkades av Saab ). När freden sedan slöts i Europa avtog försvarets verksamhet vid Hallviken.

Fast då, i slutet av 60-talet, bestämde man sig för att flygfältet var ett lämpligt område att anlägga en flygplats på. Sju kommuner slöt sig samman genomförde en regionalflygsatsning i Strömsund.

– Det byggdes upp industriområden i Strömsund och det skulle allmänt satsas. Det var en infrastruktursatsning, säger Sven-Erik Pira.

1969 invigdes Hallvikens flygplats. Sven-Erik Pira lutar sig tillbaka i kontorsstolen och försöker minnas hur stämningen var på invigningen.

– Ja, det är 40 år sedan. Men vad jag minns är alla de farbröder som flög på den tiden. De kom med det här niositsiga flygplanet och landade under ganska primitiva förhållanden. Vi hörde dem nästan aldrig gnälla över något.

– Jag var själv med och vikarierade i flygtornet, jag var 25 år och ganska orutinerad. Men de fick alltid stopp på planet, trots att banan endast var 800 meter lång. Jag var imponerad av dem och det hände aldrig några incidenter.

Förutom sandning och skottning fick de som arbetade i flygtornet kontrollera vinden och hur högt upp molnen var i luften. Genom att släppa upp en ballong och kolla hur lång tid det tog innan den försvann kunde man sedan avgöra hur högt upp molnen var.

– Vi hade också en minibuss med ett släckningsaggregat som vi skulle använda om det hände något.

Fram till 1974 gick det att flyga tur och retur Hallviken-Bromma och Hallviken-Sundsvall. Men det gick inte att driva flygtaxilinjen vidare – underlaget var för dåligt.

– En del åkte hellre in till Östersund och satte sig på de stora planen. Men det är lite intressant att Sveg och Vilhelmina, som drog igång sina flygplatser efter Hallviken, är kvar i dag. De är inne i det statliga systemet och får varje år pengar av staten.

Efter att flygtaxilinjen lades ned fick Strömsunds flygklubb ta över anläggningen. Några eldsjälar arbetar fortfarande aktivt för att bevara den ibland bortglömda flygplatsen. Sven-Erik Pira är en av dem. Han intresserade sig tidigt för flygplan, även om det till en början var modellflyg.

I en av pärmarna på företaget tar han fram ett tidningsurklipp som är från 1957. På bilden syns en ung Sven-Erik Pira.

– Min äldre bror var med i modellflygklubben. Egentligen var jag för ung för att vara med, men jag gav mig inte, säger han.

Efter det ökade intresset från modellflyg till riktiga sportflygplan. Samma år som flygplatsen invigdes i Hallviken fick Sven-Erik sitt flygcertifikat.

– Jag har sysslat med flyg hur länge som helst. Det har varit min hobby. På 70-talet började jag att bygga ett sportflygplan (Thorp T18). Det var också ett sätt att visa att det går att bygga ett plan utan en massa pengar.

Sven-Erik följde en flygplansritning i nästan 20 år innan han blev färdig. I dag säger han att det var både häftigt och lärorikt.

Så sent som i onsdags landade han på Hallvikens flygplats efter ett besök hos sitt barnbarn i Göteborg som nyss hade fyllt ett år.

Hur länge tar det till Göteborg?

– Ja, två och en halvtimme.

Varje år flyger Sven-Erik Pira 100 timmar – som längst har han varit till Spanien. I dagsläget har han inga planer på att sluta med sitt stora intresse.

– I USA träffade jag en man som flög mig från ett flygfält till ett annat. Han var 83 år gammal. Jag känner mig inte gammal.

Finns det några planer på att k-märka Hallvikens flygplats?

– Det är faktiskt ingen dum idé. Flygplatsen har blivit lite bortglömd.

Hur många plan landar i dag i Hallviken?

– Svårt att svara på eftersom den är obemannad. Men generellt är det inte så många flygplan. Flygfältet finns med på den internationella förteckningen för flygplatser.

Mer läsning

Annons