Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det var som att slungas tusen år tillbaka i tiden"

/
  • Sandstormarna var ett vanligt fenomen i Abeche, det var en mäktig syn att se denna gigantiska sandvägg slå in över campen. Då gällde det att ta skydd.
  • Campen blev så småningom till en liten stad med matsal, sjukstuga och bostadstält. Allt för att soldaterna skulle klara sig i missionsområdet. Men när John flyttade in var det bara en tom grusplan.
  • Tchad är ett av världens fattigaste länder. Svenskarnas uppgift var att skydda flyktingar samt underlätta för hjälparbetare i området.
  • Marknaden var en samlingspunkt för långväga resenärer. Campens kockar åkte ofta ner på marknaden för att inhandla diverse grönsaker och frukter.
  • Flickan sitter med sin bror  i knät på den lokala markna-den i Abeche. Nästa hälften av befolkningen är under femton år. Barnen får redan i tidig ålder börja arbeta istället för att gå i skolan.
  • John Eriksson
  • Foto: Lars-Eje Lyrefelt

Jämtlandsgrabben John Eriksson från Skucku bröt upp från vardagen för att åka till oroshärden i Tchad. Det började med två lumparkompisar som uppmuntrade varandra att söka utlandstjänst och slutade med en hisnande båtfärd över den stormiga Biscayabukten till Afrikas västkust.

Annons
Jag möter John Eriksson i hans etta på Körfältet i Östersund. Vi kommer från olika delar av landet, vi har inte mycket gemensamt förutom en sak som vi kommer att dela resten av våra liv.
Ökenstormarna, den stekande hettan och det otroligt primitiva livet svetsade oss samman och gjorde oss till vänner för livet.
John växte upp i den lilla byn Skucku som ligger sex mil söder om Östersund. Efter gymnasiet gjorde han värnplikten, men nyfikenheten för att göra utlandstjänst växte och han sökte tjänstgöring i Afghanistan.
Av en ren tillfällighet sökte han också en vakans på underhållsplutonen i den nystartade internationella amfibiestyrkans beredskapsförband AM07.
Det var första gången jag träffade John, i ett av Amfibiekårens slitna logement på Berga utanför Stockholm.
Det gick fort och den tredje december möttes vi återigen på Livgardet i Stockholm där missionsutbildningen skulle hållas. Första utskeppningsdatumet var åttonde januari, men det blev uppskjutet gång på gång.
John var en av en liten skara som skulle få åka den båt som var fulllastad med all material som vi behövde i uppdraget.
Båten lättade ankar från Norrköping den 25 februari. Destinationen var Duala, Kamerun
- Det var lite vemodigt när vi såg hur vår löjtnant tog de sista stegen på svensk mark och vi såg kustbandet försvinna i horisonten.
Väl i Duala reste John vidare med flygplan och vi möttes i Tchads huvudstad N'djamena där resterande av den svenska styrkan hade samlats.
Värmen låg tryckande och obehagligt het under dagarna, vi drack litervis med vatten och förberedde all material som kom in från Kamerun inför avfärden mot östra Tchad som skulle bli vårt hem de kommande månaderna.
Abeche ligger inbäddat i ett månlandskap, pyramidliknande berg tränger upp genom jordskorpan och den milsvida stäppen breder ut sig så långt ögat kan nå.
- Det var som att slungas tillbaka tusen år i tiden, säger John.
Det blev en hård start för John och hans kolleger som var först på plats i Abeche. De flyttade in på en grusplätt stor som en fotbollsplan.
- Det fanns ingenting och vi kom dit utan någonting, säger John.
Toaletten var en plaststol med ett hål i och vi sov under bar himmel i våra moskitonät.
Allt eftersom växte den karga grusplätten och blev till en liten stad, där fanns allt för att klara livet i den ogästvänligt vackra delen av Tchad.
Livet kantades av nästan dagliga turer in till staden Abeche för att inhandla grönsaker och andra nödvändiga artiklar som förbrukades av den tvåhundra man starka truppen.
Doften av blottat oxkött täckt av flugor, den tryckande hettan samt den hetsiga stämning som rådde på marknadsplatsen är svår att beskriva.Pickupbilar fulla med rebellsoldater rusar genom staden, stolta beduiner på vita hästar dyker upp som vålnader i den dallrande horisonten medan böneutroparens stämma förenades med solnedgången.
Det var scener som vi levde med och ögonblick som fastnade i våra minnen.
- Avbryt verksamheten! samling om sju minuter.
Allvaret gjorde sig återigen påmint. Det visade sig att två tusen fientliga rebeller var på väg mot vår camp.
Försvarsställningar bemannades och vi väntade och väntade. Men lika fort som larmet hade gått slukades rebellerna av öknen.
John har varit hemma i Östersund sedan juli. Alla upplevde hemkomsten olika, för vissa tog det lång tid att anpassa sig till det vanliga livet.
- Jag tyckte inte omställningen var så svår, jag har pratat med många som haft mycket svårare. Det var en sådan lättnad att få komma hem, det var riktigt skönt, säger John. Jag uppskattar allt så mycket mer efter tiden i Tchad, så som kallt vatten i kranen och riktig mat.
- Vi har det väldigt bra här i Sverige.
För John Ericksson har resan till Tchad varit viktig, något som han absolut inte ångrar.
- Ta chansen om du får den, jag har verkligen lärt mig, folk anpassar sig, livet vi levde där nere det är svårt att föreställa sig, säger John.
- Men vi klarade det.

Mer läsning

Annons