Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är mycket nu

Minns ni Stefan Sauk i Lorry? Minns ni de bevingade orden det är mycket nu?

Annons

Jag minns och säger som Sauk; Det är mycket nu. Ibland önskar jag att jag jobbade i en fabrik, där arbetsgivaren vid min frånvaro kunde ringa in vikarie nummer ett, två eller tre. Men det fungerar inte så när man är programledare.

För att kunna vara ledig och fira julen i Jämtland måste jag följaktligen jobba in den tid jag vill vara borta i mellandagarna nu innan jul. Gott så, jag borde inte klaga. Men ändå. Det är mycket nu.

Kallsvettningar. Extra jobbigt blev det den där eftermiddagen då jag började känna mig lite jårmen och kvälmen, blev lauslive. Illamående och risig i kistan, på ren svenska. Men jag bet ihop, satt i viktigt löneförhandlingsmöte och förberedde manus, inspelningar och direktsändningar. Kallsvettade mig sedan hem på bussen med halsduken högt uppdragen över ansiktet. Det kändes som att djävulen själv tagit mina tarmar i besittning.

Vi behöver inte gå in på detaljer men jag var inte särskilt stor på jorden, då jag tillbringade kommande natt på badrumsgolvet. Skakig, med trosorna i knävecken. Den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en ...

Darrade på en madrass. Morgonen därpå fick maken sköta hela ruljangsen med gröt och tandborstning och dagislämning. Jag låg och darrade på en madrass i vardagsrummet, fokuserade på att vara så stilla som möjligt tills jag avbröts av en telefonsignal. Det var Barbro på Violen, dagis alltså. Ungen var sjuk. Det var väldigt nära att jag började gråta då men tog mig samman och ringde min man. Han, som hade precis lika mycket som jag att göra, fick vackert ta sig till dagis på snarast möjliga vis.

Sjukdomskris i det Messeltska residenset. Vad göra? Jo, min hjältemamma som befinner sig nästan sjuttio mil bort kastar sig på nattåget för att komma ned och svalka våra pannor, ta hand om barnbarnets förkylning och låta mig kräkas i fred. Mamma, älskade mamma. Jag blev så småningom frisk och till helgen, då maken fyllde år, bestämdes att vi skulle passa på att gå på lokal nu när vi ändå hade barnvakt.

Det blev en lång kväll som började med en Irish coffee ungefär då solen gick ned. Och i den stilen fortsatte det. Småbarnsföräldrar på grönbete. God mat och dryck därtill.

Lite luriga. Vi var lite luriga när vi tassade in därhemma vid tre-rycket på morgonen. Jag gläntade på dörren in till mammas sovrum och förväntade mig en liten snarkning, men inte då, i stället hör jag henne kvida; Jag har fått magsjuka. Ridå. Nu är vi alla friska, tack och lov, för det är ju svårt med logistiken som det är. När jag kom hem vid halv sju ikväll mötte jag maken i dörren, fick ungen i famnen, för han skulle tillbaka till jobbet. Ska försöka komma hem innan tre, sa han. Som sagt, det är mycket nu.

 

Mer läsning

Annons