Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags att släppa den moderliga kontrollen

Jag tror nästan alltid att jag vet bäst. Ett mycket osympatiskt drag. Men jag kämpar, alltså Kämpar med ett stort jämrans K, för att släppa lite på kontrollen.

Annons

Jag kan till exempel bli irriterad när maken skär tomater på fel sätt, det vill säga på ett annat sätt än jag. Och hur tänker han när han viker örngott? Man måste ju vika dem likadant, så att de ligger i snygga högar i skåpet.

Men värst är jag när det kommer till hans ”hantering” av dotra Majken. Missförstå mig inte nu, han är en underbar förälder. Men han gör saker på sitt sätt. Och jag gör dem på mitt sätt. ”Rätt sätt”.

För honom är det inte viktigt att hennes strumpor matchar övrig outfit, så länge hon är varm. För honom är det inte viktigt att röja upp runt skötbordet med en gång, han kan hellre dra fram gitarren och lira lite för ungen. För honom är det inte viktigt att hon sover i sin säng varje natt, det är ju så mysigt att hon ligger hos oss …

Jag, som själv anser att jag är en rätt avslappnad förälder, framstår som helt anal bredvid honom. Men nu är det jädrar i mig dags att släppa den moderliga kontrollen, för om ungefär två veckor börjar jag jobba igen.

Det ljuva barnet får hänga med mig på jobbet de två första veckorna, sedan är det pappsen som går på efterlängtad föräldraledighet. En lösning som i mitt genusmarinerade hjärta känns helt rätt.

Vi har fått många reaktioner på att jag valt att börja jobba innan Lillskiten ens blivit sex månader. En del har varit förvirrade. För hur kan en mamma lämna ifrån sig sitt barn? Men då brukar jag förklara att hon är ju inte bara MITT barn. Hon är vårt barn och mest av allt är hon faktiskt sin egen.

Det ska bli spännande att se hur det går med hela konkarongen. Hur jag kommer att palla med jobb i kombination med nattamning. Om maken lyckas föra en något sånär harmonisk tillvaro med bajsblöjor, tvätt och lattepappasocialiserande.

Såg förresten för ett tag sedan att en undersökning visade att barn i första hand vänder sig till mamma om det är något, att prata med pappa ligger långt ned på listan, efter kompisar, andra vuxna, skolpersonal.

Det känns ju värdelöst. Men kanske att man kan påverka en sådan kass trend genom att pappa är hemma redan när barnen är små sparrisar. För farsan är en förälder att räkna med, farsan kan leverera allt som morsan kan.

Nog för att pappas pattar är platta men tar barnet flaska finns inga ursäkter. Pumpa ur och frys in, eller ge ersättning. Tyvärr blir det ofta så (i heterofamiljer) att kvinnan är hemma längre av privatekonomiska skäl.

Det är mannen som släpar hem degen och man har helt enkelt inte råd att låta honom gå hemma. Det är synd att det är så och det gör mig ilsken. Men det är en helt annan krönika.

Mer läsning

Annons