Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla som är lyckliga – räck upp en hand

Annons

Som alltid följer jag teveserier via SVT Play. Nu har jag sträcktittat på fem av de åtta avsnitt som utgör Hanna Hellquists ”Jakten på lyckan”. Jag älskar Hanna. Det har jag gjort sedan hon för några år sedan helt oblygt bad att få hålla mitt nyfödda barn på en vernissage vi båda besökte. Kan inte låta bli att gilla den främling som kärleksfullt gullar och travar iväg med det okända lilla barn vars ålder fortfarande räknas i veckor, helt obekymrad över bröstmjölksspyor och bajsblöjor.

Dessutom är Hanna en jävel på att skriva. Och så är hon snygg och lägg därtill att hon pratar tidernas bästa dialekt. Skulle kunna hylla Hanna i tvåtusen tecken till, men det ska handla om den där lyckan. Alla som är lyckliga – räck upp en hand! Kan tänka mig att rätt många händer ligger kvar i knäet. För vi hinner inte vara lyckliga, vi har fullt upp med att försöka bli det.

Tacksam och förlåtande. I teveserien framgår det tydligt att den mesta lyckoforskning som görs pekar mot att sann lycka uppnås bland annat genom att vara generös, tacksam och förlåtande. Att pengar inte gör oss lyckligare. Enkelt sagt - lycka och status är två skilda saker. Sedan har vi förstås olika genetiska förutsättningar och så här är det för mig:

Jag är en typisk medelklassare som har det himla bra. Kylskåpet behöver aldrig stå tomt, jag har kläder så jag slipper frysa och har alltid pengar till räkningarna. Bredvid mig står en kärleksfull familj, de vackraste av vänner. Om morgnarna går jag till ett roligt, utvecklande jobb. Jag sover, äter och rör mig och mår i det stora hela bra. Men är jag lycklig? På det där tillfredsställda, djupa sättet? Nej, det är jag inte. Och kanske måste det vara så, lite både och.

Lycklig en hel dag i Åre. En konstant lyckokänsla blir som glass och ballonger sju dagar i veckan. Inget kul. Lycka för mig är att känna mig tillfreds, att jag och de människor jag bryr mig om har det bra, att jag slipper oroa mig över saker. Men alltid är det något. Och när man är där nere, lite för lågt, kan jag lätt hjälpa mig själv genom att hjälpa andra.

Kan vara hur lätt som helst, jag kände mig lycklig en hel dag efter att ha hjälpt en rysk tjej med hennes skidbindningar i Åres backar. Min sköna känsla föddes ur hennes tacksamhet och det wohoo hon ropade mot mig när hon äntligen lyckades ta sig iväg.

Häromdagen var jag oerhört nedstämd efter att ha läst fenomenale Robert Henrikssons reportage i DN om lilla Ellen som fått cancer i båda ögonen. Jag grät som ett barn medan jag knappade in barncancerfonden.se och lämnade en gåva. Då kändes det bättre. Bättre för att mitt lilla bidrag tillsammans med många andras kanske kan hjälpa fler barn att överleva det där vidriga. När jag känner dippen vet jag att det är dags att vara lite extra snäll, då känns det mesta bra igen.

Mer läsning

Annons