Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla har det bra i bilen, men så händer det ...

Synd det där ändå, med tågen menar jag. Att det ofta är billigare att flyga än att rälsa och att det så gott som alltid är billigast att ta bilen.

Annons

Fast det händer ju att man får tag i en vettig biljett på Tradera eller så, och när det väl sker slås jag av hur fantasiskt skönt det är att åka tåg. I synnerhet om ressällskapet är en tjugomånaders som ska äta mellanmål och gå på toa i tid och otid.

Men så var det ju det där med att de flesta svenska tågsätt verkar ha passerat bäst före-datum för länge sedan. Sist var stolen mitt emot min helt demolerad, den hade en järnstång som stod rätt ut vid nackkudden och ett av våra säten gick inte alls att justera. Sitsen gled ömsom fram, ömsom bak i takt med tågets accelerationer och inbromsningar. Undrar var alla de där biljettpengarna hamnar egentligen? Inte läggs de på att öka fräschören i andraklassvagnarna i alla fall.

Toaletterna är smutsiga, saknar ofta tvål/papper och som blöjbarnsförälder kan du få vandra genom många vagnar innan du hittar ett skötbord du vågar lägga ungen på.

Soppatorsk såklart. Nåväl, vi lämnar tåget och tar oss in i bilen som är färdmedlet denna resa. Semestern är över och vi är på väg mot Stockholm, har lämnat ett snöigt Duved bakom oss. Fyra vuxna plus ett barn. Det är trångt i bilen. Överfullt av instrument, leksaker, väskor och bullar. Men den går bra, resan. Alla är på gott humör och det är bra bilkörarväder. Jag sitter vid ratten, har brassat på sedan matstoppet innan Sundsvall, allt flyter.

I höjd med Arlanda, några mil innan slutdestination Stockholm, fastnar vi i en livlig diskussion om världens största städer. Vi snackar yta, vi snackar befolkning och någonstans, med tankarna mitt i det myllrande Mexico City (eller om det nu var i Tokyo), börjar bilen kännas konstig. Inget händer då jag trycker på gasen. Soppatorsk såklart. Mitt livs första. Jag som alltid funderat över hur man egentligen lyckas med det där (i synnerhet när man kör moderna bilar, jag menar de varnar ju) står nu plötsligt själv med skägget i brevlådan. Försöker skylla ifrån mig. Vi är ju trots allt fyra (!) vuxna i bilen. ALLA måste väl ändå ha hört pipet. Det kan väl inte vara bara MITT FEL? Jo, det var faktiskt mitt fel.

En räddande ängel. Ringde raskt upp Renault Assistans och jodå, de kunde hjälpa oss. Om en timme. Äsch, våra goda vänner gav sig då ut för leta bensinmack. Och det är när de står där, bortkomna på en ås vid E4:an, som han kommer joggande, vår räddande ängel i trikåer. Mannen med bensindunken i garaget. Mannen med löparskor och största hjärtat.

Vi fick inte ens betala, bara hälla bensinen i tanken och sedan lägga dunken i diket. Han skulle plocka upp den när han kom tillbaka från löpturen sa han. Tack du världens snällaste människa, tack för bensinen och inspirationen. Jag joggar till Duved nästa gång.

Mer läsning

Annons