Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Alla fick ut något av Lowes konsert

Trots att det var råkallt ute så hade många letat sig till Gamla Teatern under fredagskvällen för att möta Nick Lowe i årets Vinterfestival.

Annons

Förväntningarna var blandade. En del hade bara hört en eller två låtar En del hade bara hört hans senaste plattor. Och en del var fans sedan Stiff-tiden.

Alla fick ut någonting av Nick Lowes konsert.

Det var en rörande, vacker och glädjefylld afton som utspelade sig inom Gamla Teaterns lokaler.

Personligen var jag fast i Nick Lowes låtskrivande redan som tonåring. Jag gjorde ett arbete i högstadiet om punk och New Wave inom brittisk musik. Nick Lowe var en stor del av detta. Som låtskrivare och som producent åt bland andra Elvis Costello. Det mesta som Nick rörde vid verkade bli guld. Utom hans egna karriär, trots kompisar som Ry Cooder och Huey Lewis.

Men det var nog inledningen i hans debutsingel "So it goes" som fick mig fast.

"I remember on night the kid cut off his right arm In a fit to save a bit of power"

Helt plötsligt, upptäckte jag en artist som inte lade fingrarna emellan. Som sa direkt vad han tyckte. Och det verkade som om han visste vad han pratade om.

Det låtskrivandet lade han aldrig på hyllan. Tvärtom. Trost att han musikaliskt bytte kostym ett par gånger under sin karriär. Från att vara en talangfull låtskrivare och musiker i pubrockbandet Brinsley Schwartz till den dagsaktuella countrypopartisten.

Lowes keyboardist Geraint Watkins fick agera förband och gjorde det briljant. Med humor och värme.

Nick Lowe själv verkade först lite stel i sin kostym, men blev snart varm i kläderna. Som tredje låt fick vi en ögonbrynshöjare i form av "Ragin' Eyes" Efter det gick det som på räls. Den smått fantastiska "Lately I've Let Things Slide", "Indian Queens" och "Has She Got A Friend" från plattan "The Convincer" framkallade rysningar. Vi fick även höra smått fantastiska versioner av "House For Sale", "Sensitive Man" och "Somebody Cares For Me" från senaste plattan "The Old Magic". Men även gamla hits som "Cruel To Be Kind", en magisk tillbakalutad version av "(What's So Funny 'bout) Peace Love And Understanding", en rockabillydoftande "I Knew The Bride (When She Used To Rock n´Roll)" och "Without Love" i Johnny Cash-format. Till de avslutande extranummren duetten med Geraint Watkins i "Only A Rose" och i avskalade "Alison". Som han producerade åt Elvis Costello 1977.

Som låtskrivare så är det egentligen bara Bruce Springsteen som kan direkt tävla med honom. Det handlar om att ständigt vara på jakt efter den perfekta låten. Och dessutom ha med sig i bagaget, sin skolning med artister från 1960-talet och framåt. Det märktes att han tagit lärdom av den före detta svärfarsan Johnny Cash. Det märktes även att han har tunga band till Beatles och 1960-talets pop-era. Men framför allt är han Nick Lowe. Mannen som inte lägger fingrarna emellan. Som berättar hur livet är, utan att vare sig försköna eller förvanska någonting. Han skänkte oss en ren ärlighet från en scen i en kall norrländsk stad år 2012.