Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

All in på Lee Makel

Annons

ÖFK håller på att sy ihop en ny stab som ska leda laget nästa säsong. Man plockar Ulf Tjernström och Miguel Exposito från ungdomsfotbollen och hoppas kunna binda upp Lee Makel som spelande chef för dem.

Bra eller dåligt? Det svaret har bara framtiden.

ÖFK gjorde en fantastisk prestation som lyckades vända ett hopplöst underläge till nytt kontrakt, det är alla överens om.

Men vilken betydelse hade den tränartrio, som kastades in strax före sommaruppehållet, för resultatet?

Själv har jag, som den uppmärksamme läsaren säkert kunnat konstatera, legat väldigt lågt i bedömningen av deras prestation och när ni ser nu vad som händer i klubben förstår ni säkert anledningen; det har helt enkelt varit omöjligt att ha en seriös uppfattning om Makels, Peter Anderssons och ”Fimpens” jobb. Det finns nämligen lika många svar på hur det fungerat som antalet berörda man frågat!

Att Mats ”Fimpen” Palmqvist lämnade sitt engagemang var väntat. ”Fimpen” har tusen järn i elden, många av fritidsaktiviteterna är dessutom knutna till hans familj, och dygnet har bara 24 timmar.

Däremot är det säkert många som höjer ögonbrynen över att Peter Andersson inte ens blivit tillfrågad om en fortsättning även om Peter själv inte är förvånad (se LT i går).

Här har ni förklaringen; Peter Andersson och Lee Makel representerar två helt olika ledarfilosofier och eftersom klubben nu går all in på Makel som kapten för skutan finns det ingen plats för Peter i en framtida tränarkonstellation.

Peter har i höst vid flera tillfällen tagit strid med Makel när skotten tappat humöret och levt rövare i omklädningsrummet. Ett sånt uppträdande är inte förenligt med den syn som Peter har på ett bra ledarskap. (Peter har sitt ordinarie jobb på Sisu Idrottsutbildarna...)

Veckans märkligaste debatt uppstod då nye förbundskaptenen Erik Hamrén i måndags, klädd i bästa festkostymen, berättade för svenska folket att Zlatan Ibrahimovic för tillfället väljer att avstå spel i landslaget, han är också tveksam hur det blir i framtiden. I Sportbladet fick Simon Bank spunk och anklagade Hamrén för att ”ha byggt en mur mot den största stjärnan” och här på hemmaplan fick Tjalle Tvärvigg (Stefan Nolervik) för sig att Hamréns ego berövat ”tusentals fotbollsintresserade svenska barn och ungdomars möjligheter att få se sin största förebild i landslagets färger”.

Men hallå, där. Var det inte Zlatan som tackade nej och dessutom kom överens med Hamrén om att berätta hur det låg till? Erik Hamrén gjorde naturligtvis det enda rätta, berättade sanningen. Om han mörkat hade han varit stekt i bränt smör redan i sitt första framträdande som svensk förbundskapten.

Hur smart hade det varit?

Överhuvudtaget är jag spyless på detta krypande för Den Store. Jag är beredd att hålla med debattören och författaren Marcus Birro som i sin blogg direkt efter Hamréns besked skrev att ”i Zlatans värld ryms bara Zlatan ... storhetsvansinnet har käkat upp honom innifrån”.

Visst, Zlatan är en fantastisk fotbollspelare som man ska bygga landslaget kring. Men han inte är så fantastisk som många svenskar tycks tro, fråga exempelvis engelsmännen... Och vill han inte vara med måste naturligtvis Hamrén forma sina trupper efter de som kommer när han kallar.

Svårare än så är inte den här frågan för tillfället.

Mer läsning

Annons